Jag vaknar, och jag vaknar faktiskt hela vägen till vaken.
Jag kliver upp ur sängen och testar mitt ben som värkt en del under natten.
Benet gör mig glad. Jag har inte alls så ont som jag förväntar mig.
Jag tittar ut mot skogen och ser den le tillbaka.
Godmorgon!!
Detta, mina vänner, är Blidö, Ön i solen!
…är att boka en resa!!
26:e till 30:e maj går det därför att hitta mig i:
London Baby!!!
Klockan fem i morse klev min Kina upp ur sängen ute i skärgården. Sånt gör man tydligen när ens ”barn” ska in på sjukhus. Hur snäll är inte hon??? När hon kom in till stan tog vi tillsammans en taxi upp till Löwet och ”checkade” in klockan tio.
Jag fick snabbt byta om till den osexigaste utstyrsel jag haft på mig på länge. Det jag klädde på mig var en snedvriden, urtvättat långskjorta och en sorts gasvävstubstrumpor som gick över knäna. Inte så fint som man kan tro. Piffig som bara den fick jag lägga mig i en säng och vänta en liten stund innanför den här dörren:
Läkaren från igår kom in och tillsammans enades vi om att det är vänster knä som de ska öppna. Han signerade mitt ben och gick till operationssalen.
Sköterskorna satte en kanyl i armen på mig och de blev lite oroliga när jag tog bilden nedan.
”Är det nåt fel??” ” -Näää, jag måste bara dokumentera lite”, sa jag!
Tjugo i elva rullas jag in till operationssalen. Jag fick vira upp håret i en knut och gömma hela burret i en skyddsmössa. Skönheten är total!!
En av sköterskorna kände och klämde på mitt knä och satte foten i någon form av hänganordning. Hon såg ju mina gamla ärr och samlade ihop alla de andra sköterskorna och narkosläkaren och så skrattade de. ”Så här gjorde man titthålsoperationer FÖRR I TIDEN” och så fick jag vända och vrida på mig för att visa hur mitt knä är uppskuret på Norrtälje sjukhus (läs slakthus) även på baksidan. Kul att man kan stå till tjänst med ett skratt 🙂 Vi småpratade lite en stund och sen sa de att ”du kommer bli lite trött och sen somnar du”. I nästa mening frågar de om jag känner nåt och jag svarar ”mmm….” (Mia sover)
…..operationen pågår……jag sover gott…..
Jag vaknar upp tjugo i tolv i uppvaket och då kommer Kina in till mig. Vi dricker lite te (jag) och kaffe (Kina). Jag äter några smörgåsar och försöker vakna helt.
Jag fick själv gå i korridoren bort till läkaren som opererat mig. Det är tydligen ett test för att se att jag är okej och för att sprida lokalbedövningen bättre i knät. Det gick finfint!!
Min läkare, Per, visade på en bild vad som hänt och hur mitt knä såg ut inuti. I korta ordalag kan jag säga att Dimman hade alla rätt i sin diagnos! Jag hade en Plica och den har de klippt bort. Jag har ett trasigt korsband. Det är inte helt av men helt klart trasigt och uttänjt. Det är dessutom tunnare än vad det ska vara. Det ena fästet på korsbandet är inte heller okej, utan sitter dåligt fast. Tyvärr kan de inte fixa det…det är en för gammal skada. 
Prognosen är att jag bör ha stor nytta av ingreppet (borttagningen av Plican) och kan fortsätta träna om 3-4 veckor. Om besvären tilltar så kan man inte byta ut halva leden som man brukar (eftersom korsbandet är paj) utan då får de istället kapa av benet direkt under knäleden, sätta ihop det igen så jag blir en aningens kobent och alltså sätta större press på den del av knät som har menisk. Det ska köpa mig 5-10 år innan jag behöver byta ut hela knäleden. Jag kanske inte behöver säga att jag hoppas på alternativ 1 dvs. Dimman och träning träning träning!!!
Kina och jag åkte taxi från sjukhuset till Norrtälje. Jag mådde illa hela tiden och var tokigt trött. Narkosen brukar göra så här mot mig tyvärr. Väl ute på färjan (ja, jag kanske glömde säga det, men att ligga en helg med högt knä, det gör man precis lika bra på Blidö som i Sollentuna) så inser jag att Blidö verkligen är ön i solen!!
När taxischabraket lämnade av oss insåg jag att det nog snöat en del här ute för trots en vecka med varmt väder som gjort att vallarna sjunkit ihop en halvmeter så är de galet höga.
Det har gått så där med mitt försök att vakna ”helt”. Jag har mest legat på soffan hela dagen. Jag försökte blogga vid sjutiden men det gick bara inte…
Jag har dock varit uppe och gått lite då och då eftersom jag inte ska ligga och slöa till. Knät ska jobba direkt. Dessutom har Kina fortsatt ta hand om mig och har lagat mat, fixat god kaffe latte och varit helt fantastisk hela dagen från början till slut. Tack Kina!!! Jag är tacksam.
Jag har inte ett dugg ont, men det kan bero på de där små pillrena….
Nu längtar jag mest till att få sova en hel natt!!
Sov gott allihopa!
På lunchen idag var det dags att åka upp till ortopeden. Utan större förhoppning om att något stort skulle hända klev jag in genom dörrarna till Löwenströmska Sjukhuset.
Jag fick sitta och vänta i en evighet innan jag fick komma in. Sköterskan var ute vid två tillfällen och tyckte synd om mig. Läkaren var försenad pga. en patient som tagit miste på tiden eller nåt sånt. Jag hade fått en ”specialtid” som de använder till såna som behöver en tid lite snabbt, eller till att komma ikapp tidsförseningar med. De hade nog behövt ha den tiden blank idag för att komma ikapp schemat. Så kul fick de dock inte idag. Jag satt ju där snällt och väntade 🙂
När jag kom in till ortopeden så fick jag förklara för honom varför Dimman skickat upp mig till honom. Jag läste något fint latinskt i sjukgymnastikjournalen som jag mest log åt eftersom jag inte riktigt förstod vad jag sa. Per (ortopeden heter så) kände och klämde på mitt knä och konstaterade med ett STORT leende att ”bla bla samma latin som Dimman skrivit i journalen” och ”det ska vi operera”. Jag har alltså mycket troligt just en sådan Plica som jag skrivit om tidigare här på bloggen.
Jag fick en tid till operation och ska sövas ner redan imorgon.
Då blir det en titthålsoperation där de klipper bort det förtjockade veck som jag fått på ledhinnan.
På vägen från sjukhuset tänkte jag igenom vad som just hänt och insåg att allting har gått så fort så jag är lite förvirrad. Det är ju bara en vecka sen Dimman bad mig kontakta läkaren. Jag har inte riktigt insett att jag om ett dygn inte längre är någon M67 2:a.
Det är så Plican kallas enligt ortopedtermerna. 🙂
Jag ringde självklart upp Kina, min styvmamma, för att berätta allt det här för henne. Det kändes riktigt skönt när hon sa att hon tar sig in från Blidö för att följa med mig till sjukhuset imorgon. Då har jag alltså någon där som kan hjälpa mig när jag sluddrande ska ta mig hem igen (eller faktiskt hade jag tänkt ta mig ända ut till ön). Tack Kina! Du är en sann pärla!
Håll tummarna för den här tjejen imorgon är ni snälla!!
Vi funderar på att åka till London i maj.
Marcus pratar sevärdheter, fotboll och pubar.
Emma pratar shopping, shopping och shopping.
Jag tänker på att vara ledig och fish & chips.
Per vill ha allt i London!
Det kan nog vara så att London is calling!
När man ligger i sängen och snörvlar, börjar bli trött på att läsa,
och det enda man ser är det här…
..då börjar jag gå igenom gamla bilder i telefonen.
När jag såg den här bilden så log jag. Jag tvingade nämligen ut Marcus på vår altan häromdagen för att skotta bort alla snö som låg där. Per hade gjort grovgörat vid två olika tillfällen men nu var sista islagret tillräckligt uppluckrat för att tas bort. Här på bilden har Marcus väl jobbat i en kvart eller nåt och är så där lagom glad…
…men idag när vi började prata om att ta fram grillen ur förrådet och laga nåt riktigt smarrigt så fort vi frisknat till så log han faktiskt stort och började drömma om kött i stora stycken. Altanen ser nämligen ut så här nu. Jämför med grannen åt vänster..
..och mot grannen till höger.
De har snö på sina altaner men vår är TORR!
Några förslag på premiärgrillningsrätt??
Det kunde vara roligt att höra vad ni tycker!
Här hemma går rösterna isär:
Jag vill ha lax eller kyckling.
Per vill ha fläskkarré.
Marcus vill ha entrecote.
Emma vill ha oxfilé.
Vi kanske måste grilla mer än en gång??
Idag gjorde jag skäl för min hårfärg. Jag vaknade och tänkte att nu fick det vara nog med sjukdom. Jag kände efter medan jag åt frukost och duschade. Jo, jag hade fortfarande svullna ögon som sved, och var röda som hin den onde själv, men visst var jag väl frisk nog för att jobba? Jag har ju en stor dos av pliktkänsla i mig och enligt den var det dags att jobba.
Jag åkte till jobbet och klarade mig faktiskt fram till lunch men sen fick jag ge upp. Jag har aldrig känt av jordens dragningskraft så mycket som idag. Det kändes verkligen som om jag trycktes ner mot marken och att hela jag bara behövde ligga ner. Jag hade svårt att koncentrera mig och fick ge mig och ”gå tillbaka till gå” dvs. till sängen hemma i sovrummet. Jag kände mig precis lika blond som jag är…Varför sjutton åkte jag till jobbet?
Tyngdkänslan jag har påminner mig om den underbara låten GRAVITY av och med John Mayer.
Jag lyssnar på låten nu när jag bloggar. Lurar. Hög volym!!
Ren och skär njutning!
Genom mitt sovrumsfönster ser jag hur det droppar från hustaken. Betyder det att våren försöker putta ut vintern och att man snart kan byta vinterjackan mot en tunnare vårvariant, att den bleka kroppen äntligen kan få lite sol på sig, att de ljusare mornarna vi har ska åtföljas av lite värme? Åh, jag hoppas faktiskt riktigt mycket på vårens ankomst. 
Jag springer in på en vädersajt och hittar vadå??
Låt oss se efter!!
Nope…ingen vår. Minus tretton grader nästa vecka, där ser man.
Enligt SMHI har våren bara kommit till Falsterbo, Malmö och Lund. Eländes!
Jag överlever säkert, men nu, precis NU, fick jag nog av vintern!
Nej, nu ska jag sova igen och vila mig ur tyngdlagen!
Var snälla, och gör absolut ingenting som inte jag skulle göra.
Som jag anade redan igår kväll så var jag inte den bästa versionen av mig själv när jag vaknade i morse. Förkylningen från i helgen hängde kvar. Jag var inte galet sjuk men tillräckligt för att känna att jag borde ta en WFH-dag. Work From Home. Idag är sista dagen i bokslutet och då vill jag inte gärna vara sjuk. Det är den ”viktigaste” dagen för mig. Jag bänkade mig vid vår stationära dator, eftersom jag inbillade mig att det skulle vara bekvämare med riktig skärm och tangentbord. Eftersom jag inte kommer åt allt via den datorn hade jag den bärbara på sidan.
Efter en stund insåg jag att den stationära datorns citrixlösning inte funkade ”tillfredsställande”. Jag gick helt enkelt ner i vardagsrummet med ”gamla bettan” och körde via VPN istället. Där kröp jag upp i Laminofåtöljen och slängde filten runt min stackars frysande lekamen.
Fötterna slängde jag upp på fotpallen framför mig. Nu var det bekvämt.
Dessutom matchade mina gråa tofflor, min pyjamas och min fåtölj varandra utmärkt.
Tycker ni inte?
♥
Per har också varit hemma sjuk idag. Han har feber, hostar och hackar och är allmänt risig. Han har inte mycket till röst kvar heller. Han var hos läkaren i morse eftersom han varit risig i flera veckor nu. Läkaren hittade tyvärr inget fixbart fel på honom, utan skickade hem honom igen med lite hostmediciner och sånt. Han får helt enkelt lida sig igenom sin ”sjuka”…
♥
Nu på kvällen har jag bakjour. Det är ju bokslut! Åsa har framjouren, så jag lär nog inte behöva jobba så hårt. Jag är dock självklart uppkopplad och ”redo”. Så fort jouren är avklarad ska jag hoppa i säng så att jag vaknar utvilad och frisk imorgon: Jag har lovat att uppmärksamma schlagerfinalen på jobbet!!
♥
En hel dag i pyjamas.
Det är ganska skönt ändå!
♥
SMACK!!