Time to go home!
Efter en lång vecka i Japan, på tre olika orter i landet, med många intryck och upplevelser i bagaget, var det alltså dags att ge sig av hem mot Sverige. Jag längtade. Jag kände mig lite konstig som gjorde det, men tänkte att det är väl bara att stå för känslan och vara så hemkär som jag är. Det betyder ju inte att jag inte haft en fantasisk vecka, eller hur?
Vi gick upp klockan sex. Jag packade ihop det sista, slängde i mig en macka och lite juice som vi handlat kvällen innan. Sen följde ju det vanliga; kolla att man inte glömt något på rummet och att checka ut.
Vi glömde Pers solglasögon i Kyoto och vi glömde två paraplyer i Osaka, vad glömde vi i Tokyo?
Utcheckade och klara!
Resan till flygplatsen gjorde vi faktiskt inte via tunnelbana eller tåg, som varit ett av våra standardfärdmedel den här veckan, utan vi åkte buss. Direkt från hotellet till Narita flygplats. 
På flygplatsen togs den sedvanliga ölen.
Tiden på dygnet tänkte vi inte så mycket på…
Här står vårt flygplan och väntar på oss!
Vi hade turen att få uppgradera till Business Class även denna gång och jag blev mycket glad och tacksam.
Bara tanken på att inte kunna ligga och sova var hemsk. Jag insåg att jag nu är förstörd och bortskämd. Hur ska jag någonsin kunna åka utan allt det som Business innebär? Snabbare incheckning, godare mat, filmer, spel, godis, champagne, täcken, kuddar och all annan service man kan tänka sig…snabbare ombordstigning, snabbare avstigning… Ja, ni hör ju!! Jag är pajjad!
Champagne-skål är en bra grej med att uppgradera…
Bloody Mary och tilltugg, samt förrätt är också helt okej 🙂
Chrille och Carina ser inte heller ut att lida.
På väg hem!
Smarrig mat!
Man behöver verkligen inte gå hungrig!
Precis som oftast när jag flyger så vill/kan jag inte sova bort allt det roliga. När de andra sov och vilade om vartannat så såg jag på film. Jag såg Valentine’s Day, The Ghost Writer, en bit på Ice Age II (innan jag tröttnade för att jag sett den för ofta), The Wimpy Kid och så tre olika sitcoms.
Jag kunde ju ligga skönt medan jag kikade på filmerna. Helt suveränt.
Behaglig resa…
…även för mig.
Till film hör snacks, eller hur?
Ett glas vin kan man ju få också om man blir sugen 🙂
När vi kom till Köpenhamn var det egentligen bara att ta sig till nästa gate och åka vidare. Vi hade inte mycket tid över här. Vi hann förstås gå på dass och ringa ungarna. Ja, ungarna ja! OJ, vad vi längtade efter dem nu!
När vi kom så här långt, med flyg nummer två för dagen, då var man bra sugen på att få komma hem till Sollentuna! På bilden ser man nämligen Öresundsbron och fullt av vindkraftverk. Sverige är i sikte!
Ser ni Öresundsbron?
Vet ni känslan när man varit på resande fot i TJUGO timmar och man är äckligt kallsvettig och trött så man knappt kan stå, världen gungar eftersom du är så trött och så får bagaget för sig att ta FEMTIO minuter på sig att komma???
Hur som helst så är det ingen bra känsla!!!
En bra känsla är det däremot när man ser det här och har kommit HEM!!
Ingen av ungarna var hemma (schysst mottagningskommitté eller hur?) så vi packade upp våra kläder och prylar och jag satte igång tvättmaskinen. När Emma kom hem hade vi kramkalas och sen stupade jag i säng, klockan halv tio på kvällen (som för mitt huvud var halv fem på morgonen). Marcus? Han såg jag inte förrän jag gick på toaletten vid halv två mitt i natten. Han sov. Jag lär få krama honom på morgonen…
VI ÄR HEMMA!!!
…och för att upprepa det som jag nyss läste i en annan blogg, ord som är visa trots klyschan…
BORTA BRA, HEMMA BÄST!!