Det är alltid trevligt att hälsa på hos Pers storebror på västkusten. Den här gången var inget undantag. Det är dock alltid jobbigt att ta sig hem österut igen. Av någon anledning funkar det bättre när man åker ner. Det kanske är för att man då ser fram emot något? När man ska hem vill man liksom bara vara hemma NU!

Idag var hemresan faktiskt en pärs. Vi har suttit i långa köer och det tog totalt sju timmar att komma hem. Vi såg gång på gång bevis för hur illa folk kör bil. Att det inte är fler olyckor i trafiken är en gåta.

Nu har vi precis kommit hem och jag är helt slut. Jag tänker ta mig en välförtjänt tepaus och sen snabbt försöka komma iordning (packa upp väskorna och ta fram kläder) eftersom det är jobb imorgon bitti igen. Per ska till Tyskland under veckan så han har redan satt igång med ”fixandet” och packandet inför detta. Ungarna har lov men stackars Emma får inte märka av det alls eftersom hon ska upp tidigt imorgon och jobba på ICA.

Går inte helgerna väldigt fort när man är vuxen??

Om ni får se fyra bilder från idag, så har ni nog inte missat något. Så innehållslös har dagen faktiskt varit 🙂
Jag körde inte en meter idag. Jag fick sitta och ta det lugnt hela vägen från Lerum 🙂

Någon gång vill jag stanna här vid Vättern. Det är så vackert!

Jag kanske inte fick stanna vid Vättern MEN jag fick stanna vid Södertälje.

Där fick jag stå still så länge så att jag blev smått tokig. Tyvärr var det en olycka som skapade långa köer och när folk kommer körande är de inte så uppmärksamma på detta faktum och då blir det fler olyckor.

Nu är vi dock hemma!!

HOME SWEET HOME!

Jag är inte långt från Göteborg.

I vanliga fall säger jag att jag är i Götet, men jag vet att jag inte är där. Jag är i Lerum. För er som bor i huvudstaden så kan jag berätta att det är som att var i Täby ungefär…fast då är Sthlm Göteborg. Hänger ni med?

Min otroligt underbara svåger Thomas fyller FEMTIO år! Det är helt sjukt för han är hur sexig och cool som helst. Hur han kan vara femtio år??? Det är helt osannolikt, men ändå helt sant. SJUKT ju. Är man inte gammal och gubbig då? Jag är bergis gammal…..hmm….

Jag har, hur som helst och hur det än står till med åldern och gamlingar, haft en bra dag idag. Jag har fotat en hel del. Typ fyrahundra bilder. Jag har dock inte tid att gå igenom dem så ni får några bara så där på måfå. Jag är ledsen, men jag måste fokusera på att få i mig en trettio år gammal whisky istället  🙂

Här kommer dock ett axplock och jag vet verkligen inte vilka det blir….

Femtioåringen med fru

Jag tycker om er som läser….utan er är jag inte den jag är!

Jag har kört bil i vad som känns som en halv evighet idag. Jag är supertrött och sitter just nu i en uppblåsbar säng från Jysk. Jag hoppas verkligen att det inte ska spela någon roll att sängen kostade några hundra, utan att jag ska sova som en prinsessa!

Vi har åkt ner till västkusten och i vanliga fall så brukar det inte ta så lång tid men idag var trafiken och nya dubbdäck (ska köras in) emot oss. Det tog tid.

Jag önskar er en skön natt och så hörs vi imorgon. Då kanske jag har något skoj från 50-årskalaset att rapportera. Vem vet?

…är riktigt skönt!

Det var länge sen nu, men nu är min hjärna faktiskt helt tom på idéer inför kvällens blogginlägg. Jag funderar lite nu medan jag låter fingrarna löpa över tangentbordet och undrar vad som komma skall…. 

Det första jag kom att tänka på var att det är lustigt med kilon och vikt. Om jag går upp i vikt så märker jag ingenting förrän det redan är för sent. Jag märker inte kilo för kilo hur jag tappar taget. Jag märker inte hur jeansen blir tajtare och svårare att sitta i. Helt plötsligt en dag så går de bara inte att dra igen över magen eller att få upp över låren. Nu när jag går ner i vikt däremot så märks varenda kilo. Jag märker hur jag inte kan ha jeansen utan skärp och hur jag får som en påse framme vid gylfen för att jag inte fyller ut dem längre. Idag när jag gick igenom min byxlåda med alla byxor ”som jag inte kan ha, men nästan”, så kunde jag ha dem. När hände det? Roligt, men konstigt. Det kanske är så att när man kämpar som en gnu för att gå ner i vikt så vill man se förändringen, men när man går upp i vikt så orkar man inte se det och blundar för eländet?

Det andra jag tänker på är att nåt jag kom på när jag övningskörde med Marcus ikväll. Jag är så tacksam mot min pappa! När jag tänker på hur han körde med mig vareviga dag mellan 10/10-1986 och 10/1-1987 så blir jag helt fascinerad. Under tre intenvsiva månader körde jag nog överallt som man kunde tänka sig att köra. Jag bara skulle ta det där körkortet! Hur stod han ut? Hans liv måste ju ha pausat bara för mitt liv. Usch, vad egoistisk jag var! Pappa, du är helt klart den bästa pappan någon unge kan ha! Jag är glad att jag valde dig till min!

Vad mer? Tja, jag är ledig imorgon. Jag tänker att det ska bli riktigt skönt att få packa väskan i lugn och ro. Väskan? Ja just ja, jag ska till Göteborg imorgon. Egentligen ska jag till Lerum, men som Stockholmare som man är…hmm, jag bor i Sollentuna…Jaja, men ni fattar 🙂 Jag ska till västkusten. Alltså Göteborg. Eller nåt! Ska man ut och resa så måste man packa en väska. Det blev långt och krångligt, men så blir det när man inte har en röd tråd att skriva efter. Det får ni ta! Skönt ska det bli att vara ledig i alla fall.

Det sista jag tänker skriva här (eftersom Åsa pratar i msn-fönstret HELA tiden 🙂 ) är:

GRATTIS på 50-årsdagen,THOMAS!!!

Nu är du på död-halvan!

Vi syns imorgon!

PS.    Det är Robinson nu och jag bryr mig inte om att jag missar det. Det är så konstigt. Jag tittar aldrig på tv längre. Vad är det som har hänt? Vem är jag och vad har jag gjort med Maria?   DS

MÅNDAG precis hela dagen!!!

Det har verkligen varit ett måndagsexemplar av den här måndagen från början till slut.

Det började med att jag satt i ett möte och hörde en trött liten mistlur som inte direkt ”tjöt” utan mer ”slöbrölade” med jämna mellanrum. Jag funderade på om jag skulle ta tag i det, men tänkte att det säkert fanns någon utanför mötesrummet som kunde hantera vad det nu var som lät. Det slutade inte låta, så till slut kapitulerade jag och gick ut och letade efter källan till det trötta lätet. När jag hittat källan såg jag att tre kompetenta karlar stod och funderade över lösningen. Jag gick alltså in igen i mitt möte och försökte fokusera.

Efter en stund öppnades dörren och så sa någon:  – Det är brandlarmet. Vi måste gå ut.

OJDÅ! Det var inget direkt uppenbart alarm i den sirenen….

När vi kom ut i trapphuset hördes dock de andra våningarnas alarm högt och tydligt och vi knallade de sex trapporna ut på gatan. Där möttes vi av brandkåren.

Jag vet inte hur många hundra personer som arbetar i vårt hus, men det är i alla fall betydligt många fler än vad jag trodde. Vi stod där en stund och funderade på allt och inget, innan vi fick gå in igen. Ingen brand denna gång tydligen. När jag gick på utryckningsledarutbildning för några år sen fick jag i och för sig höra att sist någon brann inne på ett kontor var 70 år sen, så jag var inte direkt förvånad. Vi hade tur i dag igen. Brandledes. Arbetstid blev vi förstås av med, men det får vi väl ta när en detektor fått måndagsfnatt.

Efter jobbet åkte jag hem för att laga mat (Per jobbade kväll), packade motvilligt min träningsväska och begav mig av mot gymet. (För allra första gången fast det borde ha varit för den tredje sen jag slutade hos Dimman. Ooops!) Tyvärr var det ju fortfarande måndag, så när jag kom fram så gick det inte att öppna dörren.

Tydligen har det här gymet ingen bemanning på kvällstid. De som ska träna har istället ett eget passerkort som de använder i dörren. Det var alltså bara att ta en bild till bloggen (bevismaterial A 😉 ) och åka hem igen….

Nu sitter jag här och bloggar och är helt otränad. Tisdagar är tydligen dagen då man kan få det lilla passerkortet och betala den stora räkningen, så jag gissar att jag får ta mig en tur dit imorgon igen. Då är det ju tisdag så då lär det nog gå vägen!

Det jag dock har lyckats med, trots veckodagen, är att byta ut mitt sim-kort mot en nyare variant med 3G-funktion. Tjejen på Telia log stort och sa: – Oj, det här var ett riktigt gammalt kort 🙂