Det var länge sen nu, men nu är min hjärna faktiskt helt tom på idéer inför kvällens blogginlägg. Jag funderar lite nu medan jag låter fingrarna löpa över tangentbordet och undrar vad som komma skall…. 

Det första jag kom att tänka på var att det är lustigt med kilon och vikt. Om jag går upp i vikt så märker jag ingenting förrän det redan är för sent. Jag märker inte kilo för kilo hur jag tappar taget. Jag märker inte hur jeansen blir tajtare och svårare att sitta i. Helt plötsligt en dag så går de bara inte att dra igen över magen eller att få upp över låren. Nu när jag går ner i vikt däremot så märks varenda kilo. Jag märker hur jag inte kan ha jeansen utan skärp och hur jag får som en påse framme vid gylfen för att jag inte fyller ut dem längre. Idag när jag gick igenom min byxlåda med alla byxor ”som jag inte kan ha, men nästan”, så kunde jag ha dem. När hände det? Roligt, men konstigt. Det kanske är så att när man kämpar som en gnu för att gå ner i vikt så vill man se förändringen, men när man går upp i vikt så orkar man inte se det och blundar för eländet?

Det andra jag tänker på är att nåt jag kom på när jag övningskörde med Marcus ikväll. Jag är så tacksam mot min pappa! När jag tänker på hur han körde med mig vareviga dag mellan 10/10-1986 och 10/1-1987 så blir jag helt fascinerad. Under tre intenvsiva månader körde jag nog överallt som man kunde tänka sig att köra. Jag bara skulle ta det där körkortet! Hur stod han ut? Hans liv måste ju ha pausat bara för mitt liv. Usch, vad egoistisk jag var! Pappa, du är helt klart den bästa pappan någon unge kan ha! Jag är glad att jag valde dig till min!

Vad mer? Tja, jag är ledig imorgon. Jag tänker att det ska bli riktigt skönt att få packa väskan i lugn och ro. Väskan? Ja just ja, jag ska till Göteborg imorgon. Egentligen ska jag till Lerum, men som Stockholmare som man är…hmm, jag bor i Sollentuna…Jaja, men ni fattar 🙂 Jag ska till västkusten. Alltså Göteborg. Eller nåt! Ska man ut och resa så måste man packa en väska. Det blev långt och krångligt, men så blir det när man inte har en röd tråd att skriva efter. Det får ni ta! Skönt ska det bli att vara ledig i alla fall.

Det sista jag tänker skriva här (eftersom Åsa pratar i msn-fönstret HELA tiden 🙂 ) är:

GRATTIS på 50-årsdagen,THOMAS!!!

Nu är du på död-halvan!

Vi syns imorgon!

 

PS.    Det är Robinson nu och jag bryr mig inte om att jag missar det. Det är så konstigt. Jag tittar aldrig på tv längre. Vad är det som har hänt? Vem är jag och vad har jag gjort med Maria?   DS