Ikväll har jag varit i Blidö Kyrka tillsammans med många andra öbor.
Anledningen till att vi samlades där var för att tacka av min pappa Rune som snart går i pension efter 31 år i tjänst som kyrkovaktmästare.
Om en månad jobbar han sin sista dag i kyrkan och vi är många som undrar hur det nu ska gå. Hur klarar sig kyrkan utan Rune? Han som alltid legat ett steg före och tänkt på det som ingen annan tänkt på, han som alltid sett till att allting rullat på…
En sak är i alla fall säker:
ALLA gillar Rune!
Det märktes tydligt under kvällen.
Familjen satt på de främre raderna i kyrkan.
Jag bad min syster vända sig om och det gjorde hon.
Under kvällen talade kyrkoherden om hur pappa balanserat på stegar för att få upp kristallkronorna i kyrkans tak. Det har inte alltid varit arbetsmiljömässigt och säkert, men pappa har koll och ingenting farligt har hänt.
På raden framför mig satt även Anton med föräldrar.
Kören spelade och sjöng.
Min lillasyster sjöng en sång som en av hennes och pappas bekanta har skrivit. Den rörde mig till tårar och jag kände mig fånig när jag satt där och hulkade, men vad gör man när känslorna svallar?
Louise Raeder (känd från t.ex. Kristina från Duvemåla) underhöll också med skönsång ett par gånger under kvällen. Hon känner pappa eftersom hon varit i kyrkan många gånger och sjungit under åren.
Den coola prästen Anders, med dödskallar på glasögonskalmarna, predikade om hur man är medmänniska. Somliga har förmågan att tala rakt till en. Anders är en sådan person.
När min syster sjöng för andra gången tog prästen fram pappa så han skulle få se/känna/höra på nära håll.
Hela gudstjänsten handlade om min pappa och jag gissar att det var en konstig känsla för någon som är van vid att sitta längst bak i kyrkan och se till att ljud, ljus och allt annat rullar på och funkar som det ska 🙂
När kören drog av en skön låt fick pappa vara medelpunkten.
Tack! Du har verkligen gjort den här kyrkan till vad den är.
Hur ska det gå utan dig?
När Louise sjöng igen fick pappa njuta sittandes.
När gudstjänsten var slut bjöds vi alla ner till sockenstugan för att fortsätta festligheterna över en smörgåstårta. Jag dröjde mig kvar i kyrkan så länge min pappa gjorde det. När jag tittade uppåt såg jag den här vackra saken…
Jag minns att jag fotograferat de här ljusen förut.
Jag tror bestämt att det var när de köptes in till kyrkan.
Kan det här vara den sista bild jag tar på min pappa i den här miljön?
Utanför kyrkan träffade jag en del av vår stora familj…
I sockenstugan var ljudnivån och trivselfaktorn hög från första sekund.
Pappa fick blommor och presenter.
Tals hölls det också.
Jag satt och njöt av att se hur min pappa fick den
uppmärksamhet och uppskattning som han är värd.
Min syster Anna passade kantorns senaste tillskott till familjen.
Mina underbara ungar var självklart med och firade sin morfar.
Tre blondiner.
Anton busar med fotografen.
Min goa syster med sina fina barn.
Sen var det visst så att pappas döttrar sjöng för sin far…
som tur var finns det ingen bild på det 🙂
Rune Erlandssons vals
(Melodi: Calle Schewens vals)