Aj, aj, aj! I morse hade jag riktigt ont i magen och fick såna där hemska flashbacks, som man bara kan få om man varit riktigt magsjuk precis där man befinner sig. Jag blev inte direkt livrädd, men man kan säga att jag blev skiträdd i bokstavlig mening 🙂 Tyvärr hände det som inte ska hända, och jag blev orolig att jag sett det sista av Bangalore och skulle få se desto mer av mitt hotellrum och dess faciliteter.
Jag gjorde mig ändå iordning inför arbetsdagen och följde med Annalena ner till frukosten när det blev dags för det. Jag bad om en kopp te och rostade mig en vit, antagligen helt menlös, men ack så nödvändig smörgås. Det var då Murphy kom på besök. Du vet att när något verkligen inte får gå åt helvete, så går det åt helvete? Murphys lag! Ja, typ så. För jag längtade så otroligt efter det där teet, som tidigare dagar levererats till mitt frukostbord inom en minut, men idag fick jag säga till fyra gånger innan jag fick se röken av det heta vattnet. Den sista gången jag sa till så blev det lite pinsamt för då sprang personen iväg mot köket och sedan hörde man hur hon skrek åt ”tepojken”. Då blev det fart och jag fick mitt te. Usch, det var inte riktigt så jag hade tänkt mig det. Jag ville bara ha lite te till min stackars mage…. Min mage lugnade faktiskt ner sig under frukosten och jag blev småglad igen:
Jag kunde följa med Annalena när hon gick för att möta vår vår underbart snälla guide. Jyoti hämtade oss för ännu en morgonshopping innan jobbet.
Dagens shoppingcentrum kom vi till genom att köra genom ett bostadsområde och vi insåg direkt att vi inte riktigt uppskattar hur bra vi har det hemma i Sverige. Vi insåg också att man inte behöver ha ladugårdar. Man kan ju ha korna fritt gående på gatan…
I det här skjulet bort det en familj.
Enough said.
När vi kom ut på den stora gatan så kändes den riktigt fin, men jämför man med hemma…
Här fastnade vi i kö och direkt kom det en liten tjej (i vad jag uppskattar 6-årsåldern) och knackade på vårt bilfönster. Hon ville ha pengar såklart. Stackars hungriga flicka. Efter någon minut kom nästa person. Denna gång var det en mamma med ett barn på höften. Det känns verkligen hemskt att sitta där och klaga på att det är varmt…
På vägen hem från den entimmeslånga shoppingturen mötte vi dessa kossor precis utanför kontoret. Det känns som att de här kossorna ändå har hittat en bra plats, trots att den är mitt i en högtrafikerad gata. De har ju ändå gräs under sig…
Jag hann läsa mina mail och sen kastade jag mig in i konferensrummet där jag har spenderat mycket tid senaste tiden. Idag var det aktivitetslistan (ni på jobbet vet vad jag menar) som stod på agendan. Den tog tid och helt plötsligt var det dags att bryta för lunch.
I dag hade Jyoti köpt sin egen favoritmat till mig och Annalena. De köper ju in mat åt oss (istället för att låta oss äta den mat som serveras i matsalen) varje dag så de ska försäkra sig om att vi inte blir sjuka (som förra gången). Idag var det KFC, Kentucky Fried Chicken, som stod på schemat. Det var jättegott, men nu börjar i alla fall jag längta efter min mans extremt goda hemlagade och nyttiga mat!!
Efter lunch fick jag återigen hoppa in i det, nu välbekanta konferensrummet. Här väntar vi in alla som strax ska komma och lära sig massa nya saker!
Under tiden jag var instängd i utbildning, satt Annalena och kämpade borta med sin grupp. Tyvärr har jag inte riktigt koll på vad hon gjort, jag vet bara att det har varit djupa dalar och höga höjder blandat i en härlig mix. Tyvärr kanske dalarna är lite väl låga, men en sak är säker: De uppskattar Annalena. Jag tror till och med att de sa att hon var en ”blessing”. Det kan väl inte bli bättre betyg än så!
När jag till slut släpptes ut i kontorslandskapet var det återigen dags att börja beta av alla önskemål på priolistan. Jag sprang hit och dit och försökte vara till nytta och för att hinna med så mycket som möjligt. Ni ser hur svettig man blir av det va?? 🙂
Vi gick som vanligt hem från jobbet någon gång efter tio och då blev det som vanligt room service eftersom allt är stängt. Efter maten försöker jag nu packa väskan samtidigt som jag bloggar. I morgon är vår sista dag i Indien och det är dags att åka hem. Det kan hända att jag inte kan blogga mer härifrån och om så är fallet så ber jag att få redovisa om våra sista upplevelser från Svea Rike. Vi får se hur det blir helt enkelt.
Kram på er alla!
Nu är det som vanligt bingen som hägrar.
