Idag fick jag beskedet att min höggravida lärare inte ska jobba mer. Det är dags för henne att gå hem och vila upp sig inför förlossningen och bäbisen som vi antar kommer vilken dag som helst. Det är alltså dags för hennes elev att börja stå på egna rangliga ben.
Jag vet att de flesta säger att det här kommer ”att gå så bra så” och att jag ”inte ska ställa för höga krav på mig själv”, men det är lite lättare att säga utifrån än från där jag sitter. För mig känns det faktiskt inget vidare alls. Jag tycker inte om att inte kunna.
Hur som helst, så är det dags nu. Nu kör jag solo!
