Vaken mitt i natten. Väntar på att dottern ska komma hem. Förstår med hjärnan att mitt sova/inte sova inte gör hennes tillvaro säkrare. Kan ändå inte sova…
Tänker på allt som kan hända henne. Det är mycket. Det tar tid att tänka på. Det skrämmer.
Inser att jag är precis som alla andra hönsmammor när jag till slut slappnar av när ytterdörren äntligen öppnas och hon kliver in.
Familjen samlad. Lugn. Sömn.