Internet. Bra grejer. Där kan man läsa om vad som kan vara fel när man inte får in sina söta kattbilder på sin blogg, eller exakt så kanske det inte stod, men det stod grejer i alla fall som nu hjälper mig att få in bilder på folk och fä (dvs. mina kära släktingar och de söta kattungarna).
När vi kom till syrran idag så satt Tilda redan och gosade med kattungarna. Hon tyckte det var svårt att hålla sig ifrån dem och jag förstod henne verkligen!
När kattungarna skulle sova hos sin mamma stod Tilda med sin mormor och väntade på att de skulle vakna…
Brorsan Noah stod också och väntade. På glatt humör – Han ska ju få en katt! Inte idag, men när de blivit tolv veckor gamla.
Ida bor ju med katterna så hon berättade för oss hur man ska vara med de små 3,5 veckor gamla sötnosarna. Katterna alltså. Ida är ju också en sötnos!
Clara vill inte vara med på bild, så hon smyger bakom pelaren. Hon berättar dock också glatt hur man hanterar de små liven.
Å de där små liven…. Är de inte söta så säg?? Om jag minns rätt så är det här Smulan.
Så här ser det ut när vi har en miniatyrsläktträff! Vi var ju bara tre syskon på plats så vi var inte så många. Ni kan ju tänka er hur det skulle se ut om de andra fem kom med sina familjer 🙂 Fullt hus!
Den här lilla kissemissen är svårfotograferad eftersom den är helt svart. Kameran har mycket svårt att förstå var det svarta börjar och slutar och vill oftast inte fokusera alls. Undrar om den heter incognito i mellannamn? Jag får för mig att det var den här som Clara kallar för Björn bara för att den ser ut som en…
TVÅ SÅNA HÄR SMÅ SVARTA KATTUNGAR ÄR TILL SALU. Om nio veckor kan man få en eller två såna här lurviga små saker hem till sig om man vill. Hör av er här på bloggen så kan jag sätta er i kontakt med de nuvarande ägarna dvs. syrran.
Den stolta kattmamman, Ichigo, tar bra hand om sina fem ungar, men blir bara smalare och smalare. Det är inte lätt att vara en liten katt och få fem ungar! Idag matade vi henne precis hela tiden. Hon fick äggulor, falukorv, kattmat, kattungemat och filmjölk. Allt gick ner i rasande fart.
Drygt tre veckor gamla har kattungarna nu öppnat ögonen och stapplar omkring så bra de kan. De tar sig inte så långt eftersom de nästan kravlar fram, men det är stor skillnad sen sist jag såg dem. Här är det Strumpan som är på väg på äventyr.
Blåa fina ögon har den här lilla kaksmulan.
Jag har fått lära mig att när kattungar är så här små, så har de ännu inte lärt sig hur man drar in klorna.
Jag vill ha kattunge inser jag. Det går inte, men drömma går ju…
Vem kan motstå en sån här liten?
Gång på gång var det dags för mat.
Ibland slet jag mig från katthörnan och gick utomhus där det också var full fart. Idag skulle syrran och hennes man nämligen gräva ett långt dike för att kunna plantera syrenhäck.
Två av mina småsyskon.
Pappa var där och grävde (självklart eftersom han ALLTID hjälper sina barn med allt de behöver hjälp med). Här tar grävarna en välförtjänst mikropaus.
Solen sken och det kändes verkligen vårigt idag.
Man mår ganska bra när man tittar på när folk jobbar insåg jag!
Det gjorde min svåger också. Tittade på och njöt alltså!
Likaså Per.
Jag tog mig en sväng runt på det som ska bli en fint tomt och då hittade jag de här.
Pappa han grävde vidare…
Tjugo meters dike är inte så lätt att gräva när det ligger stenar PRECIS överallt!
Till slut gick jag in. Ni förstår ju varför.
Efter några timmar sa vi dock hejdå och åkte in till Norrtälje och åt sushi.
HEJDÅ vinkade Strumpan åt oss!
