Förutom isen som skrek, gnydde och stönade (den håller väl på och rör sig) så hade det varit tyst en lång stund medan jag gick och funderade på isen. Helt plötsligt hörde jag röster och kunde se hur Pappa och Kina kom gående ner mot stranden. Det var trevligt att få sällskap. Vi satt en stund vid bastun och pratade innan Per gjorde oss sällskap. Till slut vände vi hemåt igen och gick på isen längs med stranden. Vid ett ställe blir det ingen is hur kallt det än är utomhus och där stannade vi (som vanligt) och fascinerades över detta fenomen. Pappa har testat vattnet och det har visat sig att det är järnrikt, sötvatten som kommer fram ur marken här och det gör att det aldrig fryser här. Lite konstigt och lite fascinerande!
