Jag uppskattar verkligen skärgården. Speciellt den här ön av alla öar i vårt avlånga land. Den som jag haft den extrema turen att få växa upp på. Inte så där som ”alla” säger ”Jaha, Blidö – ja, där har jag vuxit upp” fast de menade att deras föräldrar hade ett sommarställe här när de växte upp. Nä, jag har verkligen bott här. Lidit mig genom kolsvarta vintrar och pulsat genom snö de 1,3 kilometrarna som krävdes för att komma fram till skolbussen. För att sen få bo i paradiset från april till oktober och inte ens fattat att jag varit i paradiset, eftersom det var ”hemma”. På riktigt alltså ”växt upp på” Ön i solen – BLIDÖ!
Speciellt älskar jag ön när jag då och då kan förmå mig att känna lugnet.
Idag har jag känt det. Jag har inte gjort ett skit på hela dagen. Förutom att andas.
Ett andetag.
Ett andetag.
Ett till andetag.
Så jäkla skönt!
