Jag jobbade halvdag idag. Vid lunch åkte jag hem och satte igångs dagens projekt:

 

Jag tog ut all mat ur kylen. Det var alltså dags för kylskåpsrensning och kylskåpsstädning! 

Det passade utmärkt idag eftersom Per och jag kämpat med att ”äta ur skåpen”. Vi gör det ibland för att inte få mat där datumen gått ut och för att just kunna städa/rensa.
 

Först diskade jag alla hyllor och all annan kylskåpsinredning. Det är det klart tråkigaste!! 

  
Sen städade jag ur skåpet…

  
…innan inredningen åkte in igen…

  
…för att följas av all mat. Jag tittade på alla datum och behövde faktiskt bara slänga en sak. Oväntat bra!!

Nu var jag liksom inne i ”eländet” och hade ångan uppe så…

  
…jag tömde frysen och la maten i kylväskor. De fick stå ute medan jag tog tag i nästa projekt.

  
  
Det var liksom dags! Det var mycket is i frysen…

Samma procedur – jag diskade alla lådor och luckor. Tråkigt!!

Sen fick det tina, droppa och ha sig. Jag hjälpte till med kastruller med varmt vatten och hårfön… Vet inte om man ska göra så, men det funkar 🙂

  
  
Till slut var all is och snö borta!

  
Inredningen åkte tillbaks och fick nya dymo-etiketter för att fräscha upp det lite. Sånt gillar jag!

Dessutom bytte jag plats på några saker så nu får Per förvara alla grönsaker, örter och sånt i en låda istället för bakom en lucka på galler. Av någon anledning rasar det alltid ut lite persilja eller nåt och på ett galler är det så svårstädat, så nu blir det låda. Jag får hålla tummarna att Per gillar det också!

Nu känner jag mig klar och riktigt duktig!!

Idag jobbade jag fram till lunch och packade sen ihop och gick och mötte min gamla klasskamrat Helene. Hon och jag åt ofta lunch ihop när jag jobbade i Sundbyberg och många gånger kändes hon som den ventil jag behövde. Vi är varandras lunchänglar!

   

Efter sushi på Raw och kaffe med prat på Espresso house sa vi ”på återseende” och gick åt varsitt håll. Mina steg tog mig in i blomsterhandeln där jag köpte de här:

 

Det är nämligen Pers namnsdag idag (i alla fall i en del kalendrar.  I andra har namnet fallit bort eftersom det också är en dag att minnas förintelsen – vilket vi självklart ska göra). 

Jag tänkte att blommor glädjer mest när de är oväntade!  

 

   

 

  
Det har varit dags länge.

Oj oj Idrottsgalan får mig att gråta. Inte en gång, utan två!!

  
  
Shahrzad Kiavash som fick blodförgiftning och blev tvungen att amputera båda benen under knäna och som kämpat sig till det liv hon vill leva så hon nu tävlar i triathlon och är starkare än de flesta med benen i behåll, fick mig att gråta. Naturligtvis eftersom hennes prestation och det hon gått igenom är mer än vad jag någonsin skulle klara, men också för att jag hört om hennes kamp under drygt tre år eftersom min kollega är hennes moster och ett av hennes stora stöd.

Foppa, Lidas och Sudden (Peter Forsberg, Nicklas Lidström och Mats Sundin)som genom sina långa karriärer, framgångar och storheter inte kunnat undgå min radar trots att jag är ointresserad av sport och aldrig bryr mig om mästerskap och tävlingar. Tänk att man kan vara så bra som de och att de visat världen var på kartan Sverige ligger. Å en av dem är från Sollentuna! Klart man gråter!!

Idag åkte vi från ön efter att Per tagit en sväng på sina ”grillor” ute på havet/isen. Färden gick till Näsby slott i Täby. Där träffade vi våra vänner Sannah och Christer. Vi började med en promenad och avnjöt sen en afternoon tea i slottsmiljö. En skön söndag helt klart!!

   
    
 

Idag fick vi se det som min pappa redan berättat för oss. Nämligen det att isen ligger på hela Svartlögafjärden.

Här står jag en bit upp på land och tittar mot söder.

Här har jag kommit ut på isen, men jag är bara fem-sex meter ut från stranden, så här är det nog inte mer än 40 cm djupt om jag skulle plurra 🙂

Nu står jag på isen cirka 20 meter från stranden och tittar in mot Nylanders lilla myshörna med stolar och bord. Jag gillar hur hasseln (?) bakom är vit jämfört mot tallarna och granarna bredvid.

Efter en stund kom Per ner till isen. Han hade nämligen lite annat att pyssla med när jag gick, så jag gick i förväg. I veckan köpte han sitt livs första par långfärdsskridskor och idag skulle de provas!

Det var lite vingligt för honom i början. Det var lite Bambi på is tyckte han, men jag tyckte det gick väldigt bra med tanke på att det var första försöket i livet.

Han swishade fram och tillbaks över isen (längs med strandkanten) och övade på tekniken.

 

Då och då stannade han upp och vilade fötterna. Tydligen fick han som kramp under fotvalven. Det berodde väl på att han spände sig kan man tro…

Utsikten var det ju dock inget fel på. Så han hade ju något att titta på medan han vilade sina fötter 🙂 Det var i och för sig molnigt, men det funkade det också!

Stilstudie när Per kommer åkande direkt mot mig!

Här ligger jag på isen och fotograferar ut mot Salskären och Sundaskären. Jag tänkte det kunde ge ett roligt perspektiv. Man ser ju t.ex. små isbitar som ligger på upphöjningen där jag antar att det ligger en sten på botten eller något sånt…

Min pappa, Rune, kom gående med sin isbill i högsta hugg och tydligen var det inget konstigt alls att jag låg ner på isen, för han gick bara rakt förbi mig 🙂 Han tänkte ta hål på isen för att se hur tjock och säker isen är.

 

Det behövdes inte många hugg innan han var igenom isen…

Förberedd som bara den, så hade han såklart med sig en måttstock, så efter att med den nakna handen (hua vad kallt) vispat bort issörjan i hålet, så mätte han sedan hur tjock isen var.

Sexton (16) centimeter tjock is! Då kan man ju köra lastbil på isen, så nu kände vi oss säkra!

Dock såg man en tydlig ”skarv” på isen precis där vi förra söndagen såg att den strandnära isen låg redan då. Utanför skarven var det öppet vatten förra veckan, så vi antog att isen skulle vara tunnare utanför den tydliga kanten. Pappa satte därför igång att göra hål nummer två!

Sex centimeters skillnad – här var det tio (10) centimeter tjock is! Säkert och bra!

Hålen vi lämnade efter oss lär vara ihopfrysta innan natten är över…

Här står jag och tar en bild in mot land och där ser ni skarven precis vid pappas och Pers fötter. 16 cm tjockt innanför, 10 cm tjockt utanför. 🙂

Pappa gick faktiskt ännu längre ut och tog hål en tredje gång. Även där var det tio centimeter tjockt, så idag var en perfekt dag för alla som ville ut på isen. Så kanske det inte är nästa vecka… det ska ju bli blidväder tyvärr!

Per åkte runt runt och fram och tillbaks på sina nya skridskor och jag blev sugen, men vågade, på grund av mitt dåliga knä, inte provåka.

Vi gick längs med stranden tills vi kom till bryggan och bastun. Där tog Per av sig skridskorna och vi började gå hemåt igen.

Först tog jag dock en bild på bryggan och solens försök att komma igenom molnen. Längst ut på bryggan ser man en familj som satt sig på bryggan för att vila lite under sin skridskotur.

Sista bilden för idag blev denna där alarna sträcker sig långt ut över vattnet. De vill kanske också ut på isen?

 

 

Idag är det exakt tretton år sedan vi byggde Vitsippan ihop med byggföretaget Team Boro, min far Rune, min bror Henrik och min svåger Christian! Idag är alltså dagen när huset fick sin isolering och sina takpannor och liksom blev ett ”hus”. Dagen innan, dvs igår, hade huset satts ihop som ett pussel ovanpå grunden.

Flyttade in i huset gjorde vi inte förrän vid påsk. Då hade snickarna jobbat klart med allt de skulle göra och vi hade spacklat, kaklat och målat på så många ställen att vi åtminstone kunde sova där. Här är ett inlägg där jag visar lite bilder från ”när det begav sig”!

Att bygga Vitsippan har självklart medfört både bra och dåliga saker, men totalt sett tror jag nog att det är det bästa beslut jag och Per tagit förutom när vi bestämde oss för att skaffa barn ett och barn två! Vitsippan är verkligen vår oas i världen!!

GRATTIS VITSIPPAN!!!

 

 

Idag jobbar jag bara halva dagen. Detta eftersom jag tar ut lite komptid från dagar när jag jobbar över. De timmar jag jobbar använder jag hemmakontoret. Det känns lite ovanligt att sitta på vänster sida av skrivbordet. Högersidan har ju så mycket roligare saker inom räckhåll….  🙂

Vi har ju två hus och det är inte alltid ekonomiskt försvarbart att se till att det finns dubbla uppsättningar av alla saker. Vi har t.ex. inte en matberedare på ön. Det har vi bara hemma. 

Ibland när något ”kasserats” hemma i stan, men duger att använda fortfarande så åker det ut till ön. Om vi sätter upp en hylla och Per inte är helt nöjd, eller om han bygger en möbel som inte blir lika fin som om en snickare byggt den, så säger alltid Per ”Det duger i skogen”!

Med det talessättet i åtanke så sydde jag fast den bit av handsken som min bil bet av igår. Nu är handsken hel igen och den åker, tillsammans med sin maka, ut till ön med argumentet ”det duger i skogen”!!