Att packa ihop/ner sitt hem sedan drygt tjugo år väcker många känslor och sätter igång många tankar. Emmas gamla rum är färdigpackat nu, så när som på taklampan, och det blir svårare och svårare för mig att packa vidare.
Jag minns hur jag satt inne i en Billybokhylla (alla hyllplan var borttagna) och grät när vi skulle flytta från Drevkarlsstigen. Vi hade bara bott där i 1,5 år, men jag var redan fäst vid stället. Jag förstod inte hur vi skulle kunna bo i ett parhus på Murkelvägen… Så nu väntar jag mig att börja gråta när som helst. 20 år som sagt….