I över tre veckor har jag haft mina hål i kroppen. De har varit varigt äckliga och i början gjorde de väldigt ont. De har hindrat mig från att bada (vilket är det bästa jag vet under sommaren) och jag har blivit allergisk mot kompresser, mot tejp och mot olika sorters förband. Det har varit jobbigt helt enkelt….
Jag har dock haft tur i eländet. Kina har nämligen hjälpt mig varenda jäkla dag. Utan henne hade jag nog inte kommit igenom eländet. Hon har tröstat mig när jag haft ont. Hon har lugnat mig när jag oroat mig och inte sett någon ljusning. Hon har försökt lägga förband som jag kunde ta några bad i alla fall. Hon har följt med mig till läkarstationen vid mina besök där. Framförallt har hon tvättat och plåstrat om mig varje dag och har inte tvekat hur äckligt det än varit.
Igår när hon plåstrade om mig såg hon att det var första gången som såret inte hade ”geggat av sig” på förbandet. Det är nästan läkt nu. Jag hoppas verkligen det fortsätter så här. Visst kommer jag att få ett ärr på höften, men det ser verkligen ut som att detta snart ligger bakom mig. Jag håller tummarna!
Igår var det väldigt varmt uppe vid huset så Emma och jag gick ner till bryggan för att svalka oss. Vi förvånades över att där blåste det som bara den. De träd som är mellan oss och havet gör verkligen nytta. Kitesurfarna körde för fullt utanför badbryggan och grannens segelbåt hade något stag som slog mot masten hela tiden. Klart irriterande ljud. När Per kom ner till bryggan bad vi honom fixa det och det gjorde han 🙂 
Efter en härligt solig dag tog vi oss hem igen. Vi passerade dock Norrtälje där vi åt en gemensam middag (Per, jag och Emma) innan vi fortsatte mot stan.
