Jag har ett rum på sjätte våningen här på hotellet i Nagpur. Det har Jeanette också. Mitt har utsikt över en byggarbetsplats och Jeanette har utsikt över staden och poolområdet. Gissa var jag tog mina bilder….
Line, som har varit här några dagar innan oss, hade undersökt vad man kunde göra och se här i Nagpur och hade lyckats boka en bil med chaufför för 300 kr för åtta timmar. Klart prisvärt!
Som ni kanske ser så är det indisk trafik som gäller här nere, helt klart. Det var dock en så enormt stor skillnad på trafiken jag upplevde i Bangalore, och då till det bättre, att jag kände mig helt lugn där jag satt i framsätet på den lilla vita bilen. Vid ett tillfälle bromsade chaffisen lite sent så vi stötte i kofångaren på bilen innan, men annars gick det fint. Vi hade t.om. båda backspeglarna kvar när vi avslutade dagen.
Första stoppet gjorde vi på Swaminarayan temple, där man absolut inte fick ta några bilder, så vi tog bara några få…(efter att vi sett att alla andra gjorde det också)
Foto: Line Sandström
Här började det, som skulle visa sig bli en vana under dagen, med att att folk kom fram och frågade om de fick ta bilder på sig ihop med oss. Jag vet inte varför, men efter diskussion antar vi att det beror på att de aldrig sett en ljushyad person förut. Det känns mycket märkligt när hela familjer kommer fram och man ser hur minsta barn, ända upp till gamla farmor blir överlyckliga för att de fastnar på en bild ihop med oss.
Jag vet att jag skrev att trafiken var så mycket bättre i Bangalore, och det står jag fast vid. Det betyder dock inte att folk kör bra, i sin filer eller lagligt… Se bilden nedan.
Vi åkte vidare med vår chaffis och kom till detta tempel, Deeksha Bhoomi, där vi fick ta av oss skorna 100 meter innan vi kom in i byggnaden. Vi kan förstå respekten man ska visa, men jag tror inte de förstår hur varm asfalt är mot svenska stackars vinterfötter. Hjälp, vad varmt det var!
Till råge på allt kom fler indier fram och ville fotas med oss och kunde inte förstå varför vi inte kunde stå och bara le. Vi hämtade våra skor och gick snällt och fotades.
Lite närmare vår bil blev vi dessutom intervjuade. Vi fick lova att berätta för er svenskar att man här i Nagpur har kommit längre än resten av Indien. De har förstått att man inte kan prata om gud i varenda mening, att man måste göra något själv också och inte alltid kan skylla på guds vilja. Han var helt övertygad om att det var pga att Obama kunde prata om annat än gud, trots att han tror på gud, som han kommit till den maktposition som han hade.
Foto: Line Sandström
Svettig, och lite trött, stod jag fast vid min önskan att få se Indiens absoluta mittpunkt. Zero Mile Stone. Vi fick leta länge. Efter många felkörningar, en lång promenad och några svettningar senare så hittade vi stenen.
Foto:Line Sandström
Jag kan verkligen inte säga att det var värt besväret, men nu har jag i alla fall varit där!
Vi åkte vidare. Det här gången mot shoppingmallet ”Eternity Mall”. Där stannade vi och åt på Pizza Hut. Självklart blev det missförstånd kring vad vi beställt, men till slut hade vi fått fyra bitar pizza i var och kände oss mätta. Efter en kort inhandlingsrunda, åkte vi vidare till nästa shoppingmall ”Empress Mall”. Det faktum att vi hade tänkt handla på ”Central Mall” lade vi till den långa listan av missförstånd och språkförbistringar. 🙂
Nu var min energinivå helt i botten. Jag antar att det berodde på lite sömn, värmeslag och det faktum att jag inte handlade något. Det stod de andra två tjejerna för idag. Jag gick alltså bara runt runt och tittade på när de shoppade. Till slut kunde jag inte tänka på något annat än att få åka hem till hotellet och slänga mig i poolen. Vi hade dock inte köpt någon Coca-Cola till mig ännu (vilket jag behöver under veckan) så vi gick in på matbutiken som fanns mitt i mallet. Där fanns dock ingen Coca-Cola ligtht!! Hur tänkte inköparen där??? Så på vägen hem försökte vi få chauffören, Niraj, att köra oss till en Supermarket men då jag insåg att han inte visste var det fanns en sån, så bad jag honom att köra oss hem till Radisson Blu istället. Jag orkade helt enkelt inte. Line blev orolig och kommenterade det uppenbara ”hur ska vi stå ut med dig hela veckan om du inte får någon Coca-Cola??”. Det får vi se….
Jag tror att det beror på att de trodde att vi var bröllopsgäster, men jag vet inte. Hur som helst så möttes vi av en fyrmannaorkester och tilldelades varsin ros när vi kom tillbaka.
Jag lät rosen ligga och vila på tv-bänken på rummet, medan jag sprang ner till poolen och det efterlängtade, enligt ryktet, kalla vattnet.
Om ni tittar noga på bilden här ovanför, så ser ni hur Line och Jeanette, ligger och myser i solsängarna. (Ja, jag stod med kameran i vattnet…busigt va?)
Självklart tog jag ett avsvalkande dopp. Det var inte så kallt. Jag skulle gissa på 19-20 grader, så det härliga vattnet gjorde precis det som det skulle. Det piggade upp mig!
På poolkanten låg tjejerna och kände sig fräschare för varje minut och när jag klätt på mig igen gick vi och åt middag i bufférestaurangen på bottenvåningen i hotellet.
Mer än så orkade vi inte. Efter middagen gick vi alla upp till våra varsina rum och jag gissar att alla gör det som de mår bäst av. Jag bloggar och dricker Coca-Cola från minibaren. 🙂