Chefen har ju utmanat oss att äta något indiskt, som vi normalt sett inte skulle ha ätit till frukost om vi var hemma, och vi vill ju klara av utmaningen, så idag blev det någon form av paj. I alla fall tror vi att det var det. 😊
På vägen till underleverantören fick jag lite hicka när vi på den fyrfiliga vägen (två i vardera riktning) fick möte av en lastbil i vår fil. Indiska chaffisen verkade dock inte bry sig alls. Han bara tutade lite och bytte fil så att mötet gick att utföra. De är lite annorlunda i sitt trafikvett helt klart 😊 Jag fick inte med den nära förestående frontalkrocken på bild, men här har ni en del av vår resa.
Efter att ha passerat säkerhetsvakter, metalldetektorbågar, kört våra väskor genom skanningsmaskiner, visat upp våra datorer, skrivit in oss och gått igenom en spärr (som i tunnelbanan) med hjälp av våra passerkort, kom vi välbehållna in till kontoret. Så fort vi satt oss ner kom mannen i den vita skjortan och frågade om vi ville ha något att dricka. Jag fick min Coca-Cola light och Jeanette fick sin cappuccino som hon inte hade beställt. Nej, hon hade som vanligt bett om att få svart kaffe. När han förstått det, lade hon till ”with a little milk in it”, men nej. Det blev cappuccino ändå 😊
Vi gjorde en plan för första delen av dagen och satte sedan igång med våra olika uppgifter. Än så länge var byggnaden ganska tom. Detta eftersom vi kommer in till kontoret tidigt. Det gjorde att jag kunde ta några bilder så ni får se hur det ser ut här. Ingen har sagt till mig att jag inte får ta bilder, men jag kanske anar att det är så eftersom jag hört att man varit mycket noga med att berätta detta för bland annat Cim, Annalena och Kicki, mina kollegor som varit här före mig. Jag busade lite alltså…
Jag vet verkligen inte hur jag ska säga det här utan att faktiskt säga det….så jag säger det: Jag börjar ”känna i magen” att jag är i Indien. Jag har hittills inte klarat av att vara här en enda gång utan att bli dålig (även om det var ganska okej senaste gången) så jag är inte förvånad. Jeanette och Line mår dock finfint än så länge. Förutom för tröttheten då. Det blir ju så när man inte sover ordentligt. Eller hur Line??
Luncherna här nere har varit ”lite si och så”. Idag fick personen från vårt företag som är högst i rang (vi kan kalla henne T) nog av undermålig mat, och såg till att det blev ändring på det. Till lunch fick vi därför jättegod mat, serverad på tallrik som åts med bestick! Såååå härligt!! Jag tog ingen bild inne i matsalen, eftersom det stod två anställda där inne och vakade över oss fem som åt mat, men när jag kom ut ur rummet och kom till en inre hall tog jag den här bilden:
Då hör jag ”T” säga ”-Oh oh…you know that it is forbidden right? You will be tossed into a dark room and we will go around yelling ”-Maria, where are you?” when they have locked you away for taking pictures” 😊 Oooops!
Det går väldigt fort här nere. Det är mycket som inte går som det är tänkt. Det känns som att jag springer mellan olika ämnen och olika personer hela tiden, att vart jag än går så är det någon som vill prata med mig, få hjälp, råd eller godkännande. Det är svårt att hålla prioriteringarna rätt, men jag försöker allt jag kan. Likaså gör Jeanette och Line. Den lilla tvekan jag hade kring om jag verkligen skulle göra nytta här är bortblåst. Det är suveränt att vara här och kunna hjälpa till.
Klockan är nu två på natten och jag måste gå och sova, men jag måste ändå avsluta med att berätta om dagens ”grej”. Vi ”tjejer” (äh det är ingen som vet exakt hur gammal jag är) får inte åka hem själva med chauffören till hotellet. Vi måste ha en manlig medpassagerare. Igår följde en man med oss för att sedan vända och åka till sitt hotell.
Ikväll/natt höll vi inte på att komma hem alls. Vi var ju bara fyra tjejer i bilen. Ingen man fanns i sikte. Diskussionen gick het och till slut fick vi skriva på varsitt papper och ta på oss ansvaret och risken som det skulle innebära om vi åkte hem ”själva”. Till slut rullade bilen äntligen iväg mot sängen.
Den liggerjag i nu. Rummet är kolsvart och nu stänger jag de blå.
Godnatt!
