Nu har jag satt mig i min fåtöljhörna vid balkongdörren. Musiken flödar ut ur lägenhetens alla högtalare Per sitter i köket och lägger sista handen vid presentationen han ska hålla i Japan om några dagar. Jag har precis jobbat klart för dagen och har hällt upp ett glas rött.
Det skulle ha kunnat vara en bra stund, men jag tänker väldigt mycket på vad det kan innebära att maken drar iväg till Japan just nu i dessa Coronavirustider. Jag antar att det inte blir bättre för att jag funderar, så jag får ta mig i kragen, och istället njuta av den sista kvällen som jag har ihop med honom på länge. Så får det bli!
WHO utlyser hälsonödläge och Per packar väskan för att åka till Asien. Jag överdriver inte om jag säger att jag är orolig och illamående. Per ska iofs inte till Kina, utan till Japan, men viruset finns ju lite överallt nu så det känns ”blä”. Jag såg ju hur oroligt folk gick med sina masker över mun och näsa när jag reste från Asien förra helgen…nu lär det inte vara färre. Nu försöker folk fly från eländet så nu är ännu fler ute och reser.
Jag försöker tänka positivt, men gillar inte läget. Jag vill sätta in veto mot makar som reser bort just nu. Får/kan man göra det?!
Vi lämnade hotellet halv ett i natt. Det var mörkt, men det syntes väl som vanligt att vi är annorlunda från det normala, så när jag vände mig om för att ta en sista bild på hotellets ingång, så såg jag hur några gäster stod och tittade efter oss. Just den grejen kommer jag inte att sakna. Det är lite konstigt att bli uttittad hela tiden.
Väl på flygplatsen så började den där leken som vi inte riktigt förstår, men som händer varje gång vi är i Indien – ”väldigt många människor som gör exakt samma sak med några minuters mellanrum”.
Så först fick vi visa upp biljett och pass innan vi ens fick komma in i byggnaden. Sen var det två personer som stod fyra meter innanför dörren som talade om vart vi skulle gå. När vi hade gått de fyra meterna så skannades våra resväskor i en husvagnsstor maskin mitt på golvet. När jag försökte lägga upp handbagaget också så fick jag höra att ”det inte behövdes”. Vi fick tillbaks våra resväskor och gick tio meter innan en person visade oss vart vi skulle. Vi gick ytterligare fyra meter innan vi var framme vid incheckningsdisken. Där fick vi visa passen igen och fick lämna våra väskor.
Så här långt i historien kan man ju bara tycka att det är en stor personalstyrka, men det roliga har inte riktigt börjat ännu. Det är bara lite onödigt många personer inblandade för att få mig att gå femtio meter.
När vi hade lämnat resväskorna fick vi ju våra boardingcard, men inte förrän de stämplat kortet för första gången, och gick en rätt lång sträcka utan att bli ”vallade”. Då menar jag typ 25 meter. Där fick vi visa upp boardingkorten och passen. Där blev jag noggrant jämförd mot passbilden och mitt boardingkort fick sin andra stämpel. Jag fick passera förbi stämpelhållaren, men fick inte gå mer än fem-sex meter innan jag blev stoppad. Där fick jag visa upp mitt boardingkort igen. Ingen stämpel, men noggrann kontroll. Därifrån gick jag fem meter till och åkte upp för en rulltrappa. Ovanför trappan ställde vi oss i en kort kö. I slutet av kön fick vi gå igenom en ”vanlig” säkerhetskontroll, dvs lägga upp datorer, iPads, klockor, påsen med vätskor och handbagage för att de skulle skannas. Lådorna med mina saker fick åka till vänster, men jag fick gå åt höger eftersom jag, som kvinna, måste gå igenom en speciell ”kvinnometalldetektor”. När jag gjort det, måste jag dessutom gå in i ett litet ”ombytesrum” där jag blir skannad med en handhållen metalldetektor. Rummet krävs tydligen pga mitt kön för killarna skannas ute i det fria. När de konstaterat att jag inte bär på nåt farligt och visat mitt boardingkort igen, så fick jag stämpel tre. Nu var vi tillåtna att gå tillbaka till det vanliga bandet med bagage för att hämta våra grejer. När det var dags för boarding stod en tjänsteman vid början av kön för att kolla våra boardingkort. Vid slutet av kön stod två tjänstemän till där en av dem skannade kortet och rev bort en bit av det . Vi fick då gå igenom en glasdörr för att börja vår promenad ut till flygplanet. Efter femton meter fick vi dock stanna igen för att bli kontrollerade och självklart även för att visa upp vårt boardingkort som fick sin fjärde stämpel. Väl inne i planet stod en steward och ville se kortet. Det var ju tur att det fortfarande gick att läsa vad det faktiskt stod på kortet 😉
Vi reste sedan i drygt fem timmar till Doha, för att sedan vänta i tre i loungen där. Sista etappen tog drygt sex och en halv timme.
På planet fick jag inte plats med mitt handbagage ovanför min egen sittplats så jag lade det över en jättetrunk som låg i facket ovanför sätena på andra sidan gången. Jag tyckte väskan var konstig, men tänkte inte mycket mer på det. Det var inte förrän Jeanette undrade om jag ”känt igen tennisspelaren” som jag tänkte att det kanske var en tennisracksväska jag lagt min dator på. Framför oss på väg mot bagagebandet gick denne tenniskille och det vissde sig vara Mikael Ymer. (Enligt min man var väl på väg hem från Australian open) Den typen av kändisar funkar inte på mig. Jag vet ju inte vilka de är 🙂
Vi fick vänta oväntat länge på bagaget, men jag blev ändå rejält glad att se att båda väskorna komma när de väl kom rullandes.
Nu, när det snart är dags att åka hem, så känner nästan all personal till oss här på hotellet. De vet vilket kaffe eller te vi vill dricka till frukost, och de vet vilket vin vi vill ha i baren efter jobbet, de vet vart vi åker varje dag när vi lämnar dem, och så vidare. De tar i och för sig för givet att man alltid vill ha det man åt eller drack dagen innan, och så jobbar inte alltid jag, men det är ändå rejält charmigt. Till frukosten idag, kom t.ex. en servitör och frågade mig om jag ville ha en kopp ”Earl Grey with cold milk on the side” och om Jeanette ville ha en ”cappuccino”. Det ville vi ju. Just till frukost är man ju en rejäl vaneperson. När det gäller vanor, så är det här faktiskt första dagen här nere som inte följer mönstret. Så här har vår lördag sett ut:
50 smutsiga meter från hotellet ligger det en byggnad som bjuder på kontraster. Ena sidan innehåller moderna butiker som Sketchers och Puma med höga shoppingfönster och modern inredning. Gaveln närmast vårt hotell när man går ut från hotellområdet bjuder på en bar och ett kaffeställe. Baksidan ligger mot mitt fönster och visar upp ett helt ofärdigt hotell där det verkligen är byggarbetsplats. Andra gaveln, mot stora vägen och metron ligger precis vid en liten sorglig boplats med skjul byggda av korrugerad plåt. Där går barnen runt och leker mellan de nästan fallfärdiga rucklen. Det är såå sorgligt.
Här nedan ser ni bild på bar och kaffegaveln och lite från butikssidan.
Här är en titta på butikssidan:
Jag har såklart inte gått fram till skjulen och tagit bilder, för det finns gränser för hur hemsk jag kan vara, så ni får se en inzoomad bild (således med sämre kvalitet) från mitt hotellfönster istället. Det här är andra gaveln:
Kontrasten är stor mot andra gaveln, minst sagt. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Jag löser inte problemet nu, men visst sätter tankarna igång och jag inser hur bra vi har det hemma i Sverige.
Att jag berättade om grannhuset beror på att vi gick till Sketchers idag och vi tittade in i flera andra butiker, vi gick även in i en butik som sålde konst och lampor. Jag köpte faktiskt en skulptur som jag gillade.
Efter shoppingen tog vi oss till hotellets SPA för att gå på ansiktsbehandling.
Vi fick en dubbeltid utan att förstå hur det gick till. Mjuka och goa gick vi sedan till poolen och tog det lugnt en stund. Jag vilade tills jag blev väckt av någon som snarkade. Jag insåg tyvärr att det var jag själv 🙂
Det är typiskt att vi ser himlen för första gången (så där på riktigt utan att den är täckt av smog) idag, när Amanda, Kicki och Malin precis åkt hem. Jag vet att de hade älskat att få sol på sig!
Nu går vi och äter vår allra sista middag här i Nagpur. Idag blir det buffé, för det har vi inte provat ännu den här veckan.
Om några timmar åker vi till flygplatsen för att börja vår långa resa hem. Låt oss hoppas att det går väl!
Jag tackar för att ni följt oss här nere i Indien och hoppas vi ses snart igen här på bloggen!!
Precis just nu när den här bloggen ska börja skrivas, så är klockan sju minuter i två på natten. Jag är lite sorgsen och lite glad. Det är en mix av känslor. Jag och Jeanette har haft en urmysig kväll inne på mitt rum i myskläder, men våra vänner Kicki, Malin och Amanda har gett sig iväg från hotellet och sitter just nu på flygplatsen för att börja sin långa resa hem till Sverige. De är lite tuffare och orkar resa i massvis av timmar via både Doha och Landvetter för att ta sig hem, medan jag och Jeanette inväntar ett flyg som tar oss raka vägen till Arlanda med bara ett stopp så vi åker hem i morgon istället. Idag var sista arbetsdagen här nere och många snälla ord har sagts och jag känner verkligen att vi ”gjort nytta”. En del av mig vill fortsätta nästa vecka.
Men nu börjar jag i fel ända – låt mig starta där dagen faktiskt börjar! Vi börjar ju alltid med att vi åker till jobbet, eller hur?
Precis som vanligt så ser vi något längs med vägen som vi inte är vana vid. Idag såg vi ytterligare ett sätt att ta sig till jobbet. På lastbilsflak….
Och hur man bygger en kilometerlång mur med bara handkraft.
Idag gick det faktiskt inte längre att hålla sig från att ta bilder, så vi gick helt enkelt ut från hela området, utanför murar, utanför grindar och långt bort från alla vakter och tog bilder där. Här är man ju faktiskt sugen på att bli fotograferad, så det är ingen som protesterar när man säger att man vill ta bilder på var och en av personalen för att kunna visa dem där hemma.
Mitt i fotosessionen kom det dock ett gäng kossor gående på vägen…
Jag försökte dock fokusera och tog bara en bild på dem, sen hade jag deras råmande som bakgrundskomp till mitt kameraklick 🙂
Här nedan är bilderna på våra ”kollegor” i Nagpur.
Sarang var inte med på fotograferingen idag, för han blev pappa igår och hade alltså annat för sig idag. Lite viktigare grejer, om man säger 🙂
Här nedan ser ni annars hela avdelningen: R2R.
Efter fotograferingen fick jag och Jeanette varsin indisk dress som minne av vår vecka här i Indien. Det var verkligen gulligt av dem!
När vi klarat av alla dagens möten så var det så dags att avsluta besöket och det blev rejält jobbigt. Alla var så himla söta och gulliga mot oss och jag får erkänna att jag blev lite tagen inombords när de sa många fina ord.
Till slut vinkade vi adjö och åkte till hotellet. Där möttes jag av ett konstverk gjort av min städerska Artee. Har ni sett så fin handdukskonst?
En arbetsvecka går verkligen snabbt ibland. Nu har vi bara en dag kvar här i Nagpur. Bäst jag sover så den dagen kan få börja!!
Idag var det nog ännu lite varmare här i Nagpur än vad det varit tidigare dagar. Det sa de i alla fall på nyheterna (28-29 grader), och det kändes varmt. Hur det nu än var med temperaturen så var det hur som helst skönt när jag gick ner till poolområdet i morse. Luften var liksom mjuk och ljummen.
Jag hoppade dock inte i vattnet, utan chockade mig själv med att gå rakt förbi in på gymmet. Jag måste tacka de andra tjejerna för de peppar mig att gå och träna. Jag frågade om vi kunde stanna här i 21 dagar så att jag fick en ny vana (det tar väl så lång tid att få en vana?), men de sa att de var mer sugna på att åka hem till sina nära och kära…..
Jeanette tog jobbet som PT för mig idag och fick mig att värma upp och sen körde hon ett styrkepass med mig. Det jobbet gjorde hon med bravur! Jag kunde inte ta kort på hela gymmet för det var folk ÖVERALLT. Det förvånar mig att det är så många som tränar på morgonen. Det fick bli en liten bild där det faktiskt inte stod någon. Som bevis menar jag – för jag antar att ni inte tror mig när jag säger att jag var där? 🙂
Okej då – jag får erkänna att jag bara var där i 45 minuter, sen stod jag inte ut mer (Jeanette såg till att det brann i mina muskler) utan gick och badade!
Efter badet ville jag inte stoppa de blöta fötterna i mina nya träningsskor utan gick den korta biten till hissen barfota. Det skulle jag INTE ha gjort! Fy farao, vad svarta fötter jag fick. Det var tur att jag hade tagit med mig mitt favoritverktyg – nagelborsten! Den fick jag använda hårt och länge i duschen för att få bort skiten från fötterna. Blä. Jag kan säga så här :Den borsten ligger i soporna nu.
Borste innan den användes…
När storstädningen av fötterna var klar och jag var redo för att gå till jobbet, så möttes jag nere vid hotellentrén av de finaste tjejerna någonsin!
Order-to-Cash tjejerna här nere hade köpt fina indiska kläder till Malin, Amanda och Kicki och så hade de bestämt att om de tog på sig dem idag när de åkte till jobbet, så skulle de också ta på sig sina liknande kläder. När tjejerna kom till jobbet fick de dessutom örhängen som matchade till outfiten.
Som ni ser hade de alla fått lite olika typer av kläder (en ”klänning” och matchande byxor) så ingen är den andra lik. Detsamma gäller örhängena de fick. Ni som känner tjejerna kan nog se fler bilder på deras sociala medier. Kika på dem vet jag – så får ni se alla fina tjejer!
Strax efter fotograferingen ovan så åkte vi till jobbet. Som vanligt fick jag inte fotografera något, utan höll mig tills det var dags att åka hem igen…
Dagen var för min del, precis som i går, fylld av sessioner där jag står som värsta lärarinnan inför en skock elever och pratar och berättar, frågar och utmanar för att se om jag kan lära dem något och få dem att utmana sig själva och utvecklas. Det är roligt, men det tar såklart energi.
Det känns fortfarande ”udda” att de är två män som eskorterar oss hem varje kväll. Oftast känns det onödigt, men vad vet vi, det kanske är tur att de tar så väl hand om oss, så inget händer oss.
Foto: Amanda
Igår var de andra lite förvånade (äh, läs avundsjuka) på att jag hade fått en fin liten blomma på min säng från städerskan. De andra hade inte fått något alls! Hur kunde det vara så orättvist?!?
I dag visade Amanda något ”hon hade missat i sitt rum” – kolla buketten på bilden ovanför! Ha ha ha 🙂 HUR missar man en sån stor blomsterkorg?? Nu är ju jag avis!! Fniss.
Johnnie Walker
Efter jobbet gick vi till hotellbaren och summerade dagen. Det är skönt att få tid till det. Det blir en reflektion och eftertanke som faktiskt behövs efter en lång dag med många olika ämnen och intryck.
Efter lite prat och titt på fina klänningsbilder från den fotosession som hölls av Order-to-Cash så gick vi och åt middag på en av hotellets restauranger; en indisk med livemusik visade det sig!
I morgon är det fredag. Tänk vad tiden går fort när man är frisk! Det kanske är för tidigt att ropa ”hej”, men jag har aldrig haft en så här bra vistelse i Indien förut. Mina första två resor var rejält hemska och ni som känner mig vet ju hur mycket jag led under de resorna… De påföljande två resorna var ju bättre hälsomässigt, men tärde en hel del de också och bjöd inte in till att känna reslust den här femte gången, MEN jäklar vad bra jag har mått och vad bra det har gått. Visst är jag trött (och än är inte resan över), men jag ser bara positivt på det jag är med om under den här veckan. Håll tummarna för att det fortsätter är ni snälla!
Godnatt vänner! Här är klockan efter midnatt så jag tror det är dags för mig att knyta ihop dagen. VI HÖRS!
Jag tror nog att det var varmare för det kändes faktiskt av inomhus också. Jag tror dock inte riktigt på att det var strålande sol. I så fall var den ovanför det som folk här kallar ”moln” som vi från Sverige helt klart klassar som tung ”smog” och rejält skitig luft. Vad tror ni?
Det känns som att när det ”smutsiga molnet” går ända ner till marken så är det antingen dimma eller smog. I det här fallet röstar jag på smog. Detta tror jag eftersom det blir svart när man torkar sig i ansiktet eller när man snyter sig…
I morse sov jag så länge jag kunde och när jag färdigduschad och klar tog hissen ner till frukosten, så tog jag en bild för att visa hur förvirrande deras hissknappar är. Jag fattar att 2F är ”second floor” och 5F är ”fifth floor” och så vidare, MEN hur vet man var man är i huset när man åker till GF, PF och FF? Vilken ligger överst, underst och mittimellan av dem?
GF – Ground Floor PF – Pool Floor FF – FöräldraFritt, nej just ja……First Floor betyder det nog 🙂
MEN, man skulle ju kunna tro, efter att ha sett placeringen av knapparna att GF är högre upp än PF och FF, men så är det icke. Galet.
Väl nere med hissen så var jag tvungen att ta några bilder till för att visa er att de har konst överallt här. ”Jag borde gå en tur och ta kort på varenda staty och varenda installation” tänkte jag…. Tills jag kom på att det är ingen som bryr sig. Så här kommer bara några få som finns nere i lobbyn.
Den största skillnaden idag mot andra mornar var att Amanda gick ut i ”solen” (jag skulle kalla det för värmen, eftersom solen är skymd) medan vi väntade på vår bil. I övrigt är det lite samma sak varje dag här…
Det är samma sak som vanligt. Jag hamnar i fram ”så jag kan fotografera” och de indiska plastflaggorna står i vägen för mina bilder…
På sidan av vägen ser man konstiga saker, eller åtminstone sånt som vi nordbor uppfattar som konstigt, som t.ex. här där man ser två män som åker inne i ett lastbilsflak och kikar över kanten. Hur ofta ser man sånt i Solna?
Det krävs alltså lite fantasi från ”fotografen” för att komma på nya saker att fota 🙂 Vi får se om min kreativitet räcker veckan ut. Här ser ni i alla fall mina fina kollegor Amanda och Kicki längst bak i bilen och Jeanette och Malin i baksätet. Alla redo att visa upp sina passerbrickor för den ena efter andra kontrollen på väg in till jobbet.
Fyrfilig väg och då är det helt normalt och vanligt att man ser två män promenera lite casual längs med kanten…
Kor är heliga i Indien. Alltså får de göra precis som de vill. De går alltså på vägarna och sitter på trottoarerna och beter sig lite som de känner för.
Det som förvånar mig är att de föredrar att vara mitt på vägen, istället för att stå i gräset bredvid vägen….
Efter en liten stund kom vi till första kontrollen. Ni vet, där de står med vapen…
Det är där jag stänger av kameran….
Sen är ju telefonen/kameran avstängd hela dagen. Både för att jag ändå inte kan fotografera med den och för att jag har svårt med wi-fi…
Den sätts dock igång så fort jag jobbat klart! Nu är vi på väg hem igen.
Borta bra, men hemma på hotellet bäst?!
När jag kom in i mitt hotellrum så såg jag att städaren dekorerat min säng.
Jag gissar att jag borde ge dricks på sängen imorgon!
Jag har varit varm precis hela dagen. Man har ju känt de 29 grader som det till slut blev ända in i huset vi sitter i. Dessutom har jag varit instängd i en aula/stort konferensrum med alla på R2R (Record To Report) som vår avdelning här nere heter i halva dagen och jag fick knappt syre där inne.
Så när jag kom hem, då åkte håret upp i tofs. Det brukar ju hjälpa rejält mot värmeslag. Sen tog jag hissen ner mot baren där jag hade stämt träff med några snygga tjejer.
Nu är jag rejält trött så jag tar och trycker på ”Publicera” här på bloggen och släcker lamporna efter att ha satt igång ”Privacy” på panelen bredvid sängen så att det tänds en lampa med samma text ute i korridoren vid min dörr. Detta så det inte kommer någon pigg hotellpersonal imorgon bitti klockan sex och frågar om jag vill ha någon tvätt tvättad eller så….
I något svagt tillfälle, så lovade jag ju tyvärr att gå till gymet klockan åtta. Det är om mindre än sju timmare så vi får väl se…..
Vi har bara jobbat här i Nagpur, Indien, två dagar. Ändå känner vi oss ganska urlakade och trötta. Det kändes konstigt först när jag tänkte på det, för vi har ”bara” varit på jobbet vanliga arbetstider (vi åker till jobbet klockan elva på förmiddagen och är tillbaks igen klockan nio på kvällen – ungefär.) Sen kom jag på att vi sov en kort natt natten mellan fredag och lördag eftersom vi gick upp klockan halv fem för att åka till flyget. Sen sov vi kort natt mellan lördag och söndag, eftersom vi bara fick fyra och en halv timme sömn innan vi åkte ut på äventyr runt Nagpur med vår outsourcingpartner. Måndag och tisdag har vi sedan varit fokuserade och gjort saker som vi normalt sett inte gör. Det är ju inte varje dag man t.ex. står inför tjugo personer och pratar, förklarar och berättar om viktiga ämnen medan man försöker vara pedagogisk och förståelig, på engelska, samtidigt som man försöker få hela gruppen att interagera och vara alerta och involverade. Vi kanske får lov att vara lite trötta och känna att rösten börjar ge upp. Ja, jag säger att det är okej.
Tisdag – PLÖTSLIGT HÄNDER DET!!!!
Jag drog på mig träningsskor och träningskläder och gick till gymet sju minuter efter att jag hade vaknat. Chock.
Jag gick ju inte ensam. Mina träningstokiga kollegor; Amanda, Jeanette, Kicki och Malin gick ju självklart dit också. Jag tittade mig omkring och kände igen en maskin som jag förstod mig på 😉 så den hoppade jag på. De andra låg och grejade på golvet, lyfte saker hit och dit och följde nån rutin eller nåt sånt som jag inte förstår mig på. Jag kan tänka mig att det är sånt som kallas styrketräning. Men vem vet?? 🙂
Jag var rejält sugen på den där poolen, men jag hoppade inte i idag heller. Jag måste göra nåt åt det. Idag var det dock det välbesökta gymet som hindrade mig. Jag hade haft en stor publik om jag hoppat i.
Efter dusch och frukost var det sedan dags att dra iväg till jobbet. Vi blev upplockade i en stor vit bil och så körde vi iväg. Här nedan ser ni två filmer som visar lite av vår resrutt.
Efter en inte alltför lång resa (kanske en kvart eller nåt sånt) så kom vi fram till gränsen. Det vill säga den vapenskyddade porten in till det fotograferingsförbjudna området. Här slutar man fotografera om man vet sitt eget bästa.
Det kliade såklart i mina fingrar precis hela dagen eftersom jag ville ta bilder till er. Jag tog dock inte en enda bild. Vi får se hur många dagar jag kommer klara att hålla mig till reglerna….
Vi fem har ett konferensrum som bas och där har vi inte suttit många minuter idag. Vi har jobbat stenhårt allihopa. Jag har bara sett mina kollegor ”in action” idag. Vi tror att vårt besök här faktiskt har mer än stor inverkan åt det bättre. Alla parter lär sig nåt av det vi går igenom och vi kommer verkligen framåt i förståelse och kunskap.
Halv nio stängde vi igen datorerna och sprang till de två bilarna som väntade på att köra oss hem. Två män i varje bil eskorterade oss hem. Vi får ju inte åka själva med vår chaufför enligt deras säkerhetsregler.
Vi kom fram till hotellet som vi skulle. Där fastnade vi innanför ytterdörrarna för att göra en snabb plan för middag och kväll. Vi äter ju väldigt sent på kvällen eftersom hela vårt dygn är framskjutet för att passa svenska tider. Det känns lite konstigt, men så är det.
Vi bestämde oss för att äta Indiskt idag, så vi gick till ”Indiya oye”.
Amanda och Kicki på höger sida åt vegetariskt: Paneer. Malin, Jeanette och jag åt Butter chicken med roti(bröd). Alla fem var mätta och nöjda när vi lämnade restaurangen. Det enda som var ”osmakligt” var det söta efterrättsliknande som ställdes på bordet med en önskan om att vi skulle smaka precis när vi var färdigätna. Jag vet inte vad det var, men det var INTE gott. Någon form av löv med tvålspån inuti, skulle jag säga om någon frågade….
Här och var på hotellet har de fina blomdekorationer. Det är väldigt fint!
Slutligen var kvällen, precis som vi, helt slut och vi åkte upp till tredje våningen där vi alla huserar. Planer gjordes för morgondagen. Jag planerade ”sömn så länge jag kan”, de här tre på bilden ovan planerade nåt helt annat; SPA.
GODNATT!! Nu ska jag sova fem kvart i timmen. Det ska bli toppen!
