Månad: maj 2020

Nöje när man är ledig i maj månad kan vara att titta på koltrastparet som kämpar med att mata sina ungar…

Idag jobbade Per medan jag var ledig i solen.

Jag gick ner till stranden och njöt.

Det var varmt som om vi hade varit mitt i sommaren.

Hela förmiddagen hördes ett brummande över nejden….

Det kom från slambilen som gjorde sitt jobb vid ett hus efter ett annat.

Han var även hemma hos oss. Det såg jag genom fönstret…

På eftermiddagen gick jag ner till bryggan och gjorde båten redo för avgång och så fort Per hade jobbat klart så tog vi oss ut på böljan den blå…

Vi åkte till Lidö där vi träffade våra vänner Sannah och Christer.

Vi gick en promenad i det fantastiska vädret

Vi tog varsin kaffe och babblade lite på coronasäkert avstånd innan vi åkte hem igen.

Tänk vad mysigt man kan ha det en helt vanligt tisdagskväll!

Bild ⬆️
Film ⬇️

Vi bor ju på den långgrunda sandiga sidan av kobben. Det har jag alltid sett som ett stort plus eftersom jag är en badare som dessutom älskar sandbotten. Har man båt så kanske man inte älskar sand riktigt lika mycket eftersom den flyttar sig hela tiden och gör det grunt där naturen får lust att göra det grunt. Ibland är det inte samma ställe som man själv hade önskat.

Tidigt i morse flyttades lite av sanden från ena sidan bryggan till den andra. Den ligger ju kvar där några månader i alla fall, tills båtsäsongen är över, och höststormarna tar och flyttar tillbaks den igen 🙂

Jag var inte ens vaken när den här lilla flytten skedde, men pappa var på plats och dokumenterade det hela så jag (och ni nu) kunde få se det i efterhand. Janne var även med och övervakade processen.

Sanden flyttades sedan medelst muskelkraft ut så den fyllde ut mellanrummet mellan de stora stenarna. Per, pappa och Janne stod för muskelkraften. Jag tog ansvar för dokumentation 🙂

Poängen med sandflytten var ju att få i lite båtar i plurret. Så när sanden låg där den skulle, och vår nya granne Niklas kommit ner för att bistå, så kånkades de tre sista Y-bommarna på plats.

När de ändå var i gång så flyttades rampen till bryggen tillbaks till sin plats. Den hade varit bortplockad för att göra fri väg åt grävmaskinen.

När den låg på plats så kändes det som att vi var redo för sommar!

Min lillebror Henrik är inte riktigt redo än, men kommer förhoppningsvis att bli det snart. Han har ju slitit en hel del med att bli just sommar-redo. Idag var ingen undantag. Jag fattar inte riktigt vad han pysslar med, men vi höll honom sällskap då och då när han mekade med sin motor. Pappa likaså!

Idag var det mulet och trist och det blåste ganska rejält. Per ville ”skrota” vilket på vårt språk betyder att han ville vara på hemmaplan och bara göra det som föll honom in, vilket oftast brukar betyda att han gör massa ”nytta” men utan någon som helst plan. Det kan också betyda att han inte gör så mycket alls, men han behöver såna dagar när han gör det han känner för. Idag betydde det att han fixade lite teknik inomhus, grävde bort en stubbe, gav humlen ny jord och nytt skyddsnät för rådjur och lite sånt. Detta gjorde han medan jag tvättade och gjorde mycket mindre nytta än vad han gjorde.

En sak jag gjorde medan Per skrotade var att jag gick ut på promenad. Där kunde jag se att det ”dåliga” vädret inte var dåligt för alla. Tjugo kitesurfare lekte på för fullt i den långgrunda sandviken.

Coronviruset är ju hela tiden i fokus och det börjar bli tungt. För tre månader sen kunde man krama vem man ville och man kunde träffa de man ville. Idag är jag tacksam för tekniken. Ikväll hade vi en Teamsvideoträff och jag är så glad att den möjligheten finns!

Idag var det nog det mest perfekta vädret för en båttur som man kan tänka sig, så vi packade kaffe och drog ut på sjön. Vi hade tänkt en tur runt ön, för att få en tur där vi skulle känna lite på Hedwig (båten). Per kom dock på att vår granne skulle lägga i sin pärla vid Bergshamra idag, så då ändrade vi oss och tänkte åka och kika hur det såg ut där.

Vi åkte norr om Blidö, runt Yxlan och mötte självklart en Finlandsbåt i leden. Vi hann aldrig till Bergshamra utan träffade faktiskt på Anders, och Janne som hängt på som sällskap, precis när vi tänkte svänga upp mot Bergshamra. Hade vi kommit en minut senare hade vi missat dem, nu kom vi glidande i exakt rätt tid. Slumpen.

Janne berättade att de skulle åka till Siaröfortet för att ta en kopp kaffe och frågade om vi ville hänga på. Det lät ju trevligt, så vi tackade jag. På säkert coronaavstånd intogs alltså det medhavda kaffet på bryggan på Kyrkogårdsön som kobben med fortet heter.

Det var förvånansvärt många båtar på ön. Jag gissar att det kommer vara så hela säsongen. Folk kan ju inte åka utomlands, så de åker väl ut i sina båtar istället.

När kaffet var uppdrucket var Janne snäll och visade oss andra runt på ön. Vi hade ju aldrig varit här förut.

Inte nog med att det ligger en kolerakyrkogård här på ön, det ligger ävcn ett fort här med skyttegravar och kanoner som visar på just detta.

Det var både maffigt och läskigt att gå omkring på området.

Här ovanför ser ni hur platt vattnet var idag. Vädret kunde man inte klaga på.

Vi kunde ha gått in i fortet om vi hade köpt poletter i värdshuset, men vi lät bli idag. Jag tror vi får göra det någon gång när det inte är corona som härjar runt omkring oss. Det var dock en kul grej att ha sett det som syns från ovan.

Tack Janne för att du visade oss detta!!

Vi drog sedan vidare hemåt.

Hedwig går väldigt bra i vattnet. När vi kom hem till vår fjärd ”lekte” vi lite och testade hur hon funkar och det känns verkligen som om hon går på räls. Så stabil!!

Det känns som att det kan bli en härlig sommar trots all runt omkring…

Idag åkte vi in till Norrtälje för att hämta bilen som vi lämnade vid bryggan igår när vi hämtade båten. När vi ändå var där så handlade vi det vi behöver för en tid framöver. Det var förvånansvärt många i affärerna (med tanke på corona) så det kändes skönt när vi fick åka hem igen.

Vi stekte några ägg och la på varsin macka, sen gick vi ner till bruggan och fascinerades över svanarna.

Två svanar verkar gilla området. Den ena ”brummade” då och då ich den andra ”kokade kaffe” genom att bubbla under ytan.

Båda åt nåt på botten och vände rumporna uppåt…

Vi träffade grannar och fastnade i mysiga diskussioner. Det var sent innan vi gick upp mot huset igen.

Det kurrade i magen så Per slängde ihop en tomatsås och gjorde en god pizza.

Nu funderar jag på om det inte ska bli en båttur imorgon….vädret verkar vara som gjort för det!

Klockan är halv elva på kvällen och jag är supertrött. Det har varit en lång dag. Jag känner att huden i ansiktet stramar lite efter en hel dag i solen och jag är trött i ”sinnet” efter att ha varit på spänn sen i morse.

Idag har vi nämligen hämtat vår nya båt. Den båt som vår dotter Emma har döpt till HEDWIG (hon är Harry Potter-fan, och ni vet ju vad den vita ugglan heter…) Äntligen har vi ett riktigt namn på en båt! Första båten hette ju Gurgela och den andra Bubbel, men nu som sagt har vi hittat ett kvinnonamn!

Vi började dagen med att åka till båtfirman där vi fick nycklar, tio manualer och massa goda råd. Sen åkte vi ut till bryggan där de alltid lämnar ut sina båtar….

Glada av förväntan gick vi igenom båten och såg till att allt som skulle finnas ombord fanns där…

Sen åkte båtsäljaren, Uffe, ifrån oss och vi fick äntligen vara ensamma med Hedwig. Vi packade in allt vi hade haft med oss i bilen i de olika stuvutrymmena och lärde känna vår nya båt. Per läste manualer och kände och klämde på den nya tekniken. Vi hade ju förberett oss på några timmar vid bryggan så detta var helt okej för oss båda. Vi hade med oss lunch och kaffe och hade det härligt i solen.

Efter tre timmar kände vi oss redo och lade ut från bryggan. Efter hundra meter tänkte Per dra på gasen lite för att komma iväg. Då lade motorn av.

…

…

…

OJ. Det här hade vi inte väntat oss. Det blåste rejält och vi kände hur vi snabbt drev mot den motstående stranden. Per gjorde allt han kunde för att få fart på motorn igen, men inget funkade. Jag bad honom trycka på knappen så att ankaret skulle släppas i. Det visade sig att det inte heller fungerade…

…

…

…

Vi hade ju packat båten ”med det vi kände var nödvändig” och en av de sakerna var ett plättankare, så det kastade jag i. Tyvärr tog det inte alls. Det bara draggade…..

Ytterligare ett ankare ingick i båtköpet så Per slet fram det också, men såg att det inte satt fast i någon tamp, så jag kastade mig bak i båten och letade upp en lång lina som Per snabbt fäste i ankaret. Även det hystades i plurret.

Nu har vi alltså ingen motor, stark blåst och två draggande ankare. Just nu måste jag erkänna att jag inte kände mig helt glad. Det sköna i eländet var dock att Per och jag var helt lugna och helt sams. Vi försökte bara lösa situationen. Ingen var arg. Ingen var upprörd.

Jag såg hur land kom närmre och närmre. Per ringde till båtfirman och bad dem komma och hjälpa oss. Jag började klä av mig skorna. Tog ut telefonen ur fickan. Tog av mig klockan. Jag gjorde mig redo för ett bad. Jag tänkte inte låta vår helt sprillans nya båt åka upp på land. I alla fall inte motorn….

Till slut kände vi hur ett av ankarna tog lite fäste. Inget rejält hugg, men ändå fäste. Då var vi cirka 6-7 meter från land…. puh! Samtidigt såg vi en pickup komma åkande på andra sidan vattnet. Två killar hoppade snabbt i en båt och kom i full fart mot oss. Räddningen.

Allt gick fort. Helt plötsligt har vi fått en tamp från den andra båten som vi kan lägga runt vår knap. De backar långsamt bakåt och börjar dra oss långsamt, långsamt från land. Per tar upp ankaret som inte har något fäste. En av killarna hoppar ombord till oss och börjar leta fel i aktern. Jag plockar upp ankaret som haft en anings fäste och har kontakt med killen i andra båten, så vi har koll på läget. Allt medan Per och mekarkillen löser eländet med motorn.

Tydligen hade bensinslangen fått en kink som hindrade bensinen från att flöda fritt. Den hade kunnat släppa igenom tillräckligt mycket bränsle för att ligga still vid bryggan och mysa, men så fort Per hade försökt gasa på så dog den. Det löstes ju enkelt och sen purrade Hedwigs motor gladd igen. Ankarspelets automatsäkring hade av någon anledning löst ut. Lika enkelt att fixa. Båda väldigt irriterande….

Vi tackade för hjälpen och andades ut, men var ändå inte lugna. Vi litade liksom inte på att det skulle funka, så vi tog det mycket lugnt och provåkte lite fram och tillbaks innan vi åkte ut från Norrtäljeviken.

Vi skulle ju ”köra in motorn” genom att inte köra med över 4000 varv så vi tog det lugnt och åkte förbi både Lidö Krog, Fejsans Sjökrog och Furusunds gästhamn på vägen hem.

Vi kände tydligt hur bra Hedwig tog vågorna, vilka härliga funktioner hon har och hur kul det är med en båt som är gjord för sjön, och skulle nog varit lyriska om det inte varit för den jobbiga starten. När vi kom till bryggan var vi liksom ”spända” ännu…

När vi kom hem tog det några timmar innan vi kom oss för att komma därifrån också. Vi ville liksom umgås med henne.

Jag är tacksam för dagen, men är trött.

Hur kan man inte vara glad när man är i skärgården?

Låt oss hoppas att det här var sommarens ”höga puls” och att det nu blir lugnt och skönt och härliga båtturer!

I morgon ska båten i sjön.

I kväll förbereder vi ybommarna.

Jag kan inte köpa skor. Det blir alltid fel. Jag får skavsår, eller så är de för stora, alternativt för små. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men jag känner liksom aldrig om det är rätt eller fel på foten när jag provar.

Per vet ju detta (efter 31 år tillsammans är det svårt att undgå) och tycker det är mycket underligt. Han mätte mina fötter vid nåt tillfälle och har sedan dess köpt flera par skor åt mig. Han har lyckats varje gång….hur det nu är möjligt.

Ett par av mina favoritfritidsskor har Per köpt, men nu är de så slitna att de knappt håller ihop, så idag köpte jag ett par nya. Jag försökte köpa likadana som mina favoriter. Vi får se om de kommer passa…..