Opererad

Sist vi hördes här på bloggen var jag nervös INFÖR operationen på Danderyds Sjukhus där kirurgen skulle avlägsna min gallblåsa med tillhörande stenar. Jag var naturligtvis inte nervös för att bli av med besvären. Det längtade jag efter. Jag var nervös för att de skulle bedöma mig för ”förkyld” för att få bli opererad och för att inte vakna ur narkosen. Dessutom fanns en oro där för hur det skulle bli efteråt. Jag är känd för att ha dåligt läkkött och för att vara allergisk mot förbanden och tejperna som används vid ett ingrepp.

Nu när vi hörs igen är vi alltså i ett läge av EFTER operationen på DS. Allt gick precis som de ville och jag mår nog så bra som kan förväntas av en nyopererad person. Jag har ont när jag rör mig, men det är helt enligt plan efter att man grävt runt i buken. Nu när jag sitter här vid köksbordet med min iPad för att skriva denna blogg så är det, förutom ett sätt att kommunicera med er, även ett sätt att göra vad läkarna sa: ”Försök sitta upp och röra dig”. Jag har märkt att jag gärna ligger helt blickstilla i sängen, så att sitta upp nu medan jag skriver är (förutom att det gör ont) precis vad jag SKA göra!

Här är min operationshistoria för den som är intresserad. Jag har får rätt många sms och jag har inte riktigt har haft orken att besvara dem så här kommer detaljerna för den som vill veta. Ni andra kan hoppa över detta 🙂

SÖNDAG

Jag ringde enligt instruktion till sjukhuset efter klockan 17:00. Detta för att få exakt tid för mig att dyka upp på inskrivningsmottagningen. Jag fick tiden 11:30.

Enligt samma instruktion avslutade jag dagen med två ordentliga duschar utan att smörja mig efteråt. Min hud skrek av torka. Alla smycken och nagellack hade jag redan avlägsnat för några dagar sen.

MÅNDAG

Jag gick upp klockan 05:00 och åt frukost. Klockan 05:15 låg jag i sängen igen och sov vidare. Detta extremt tidiga och underliga matintag gjordes ju såklart eftersom jag även fått instruktion att inte äta 6 timmar innan inskrivningen.

Vid halvtiotiden klev jag upp och duschade igen. Två gånger. Ingen kräm efteråt. Min hud skrek ännu värre åt mig och började krackelera, men vad gör man inte för att följa alla instruktioner till punkt och pricka.

Per vad ett underbart stöd hela morgonen när jag kände pulsen av nerver. Han skjutsade mig även till sjukhuset och lämnade av mig utanför huvudentrén. Jag letade mig fram till målpunkt N, plan 5, Inskrivningsmottagningen. Där fick jag dock inte komma in utan fick vänta i en lång korridor utanför dörren tills klockan var exakt 11:30.

Då öppnades dörren och jag blev inkallad efter att ha fått uppge mitt personnummer. Där inne fick jag visa upp de papper jag fått fylla i. Det var uppgifter om närmaste kontaktpersoner, allergier, vikt, längd, mediciner osv. Allt sånt som de behöver antar jag när de tar över kontrollen över en människas liv. (Allt detta hade de även fått i förväg på elektronisk väg men de vill dubbelkolla). Efter det fick jag byta om till vad jag skulle vilja säga heter ”landstingskläder” men som jag nu antar heter ”regionskläder”?

Jag fick lägga mina skor, jacka och kläder i en stor papperspåse som märkes upp med mitt namn och personnummer. Likadant gjordes med min väska med tofflor, nattkläder, ombyte och necessär. Ordning och reda! De visade mig nu till en sjukhussäng där jag skulle få vänta i, vad de trodde skulle bli, cirka en och en halv timme.

Jag fick pilla på telefonen hur mycket jag ville så det spelades en del spel och kikades en del på instagram och facebook medan jag väntade. Jag roade mig även med att kika lite i smyg på den gamla gubben som satt i sängen rakt framför mig. Han såg så himla sur och ”gubbig” ut men visade sig vara en glad liten skit som gladde alla som kom i hans närhet. Underbart att få sina fördomar så spräckta. Han var härlig.

Då och då kom det en supertrevlig sköterska till mig och pratade. Ibland ville hon kolla hur jag hade det och hjälpte mig med mina tankar om vad som skulle, och inte skulle, hända. Hon gav mig lite förberedande mediciner och satt en infart.

Sen fick jag vänta lite till. Till slut (när det faktiskt hade gått cirka 1,5 timme precis som de trott), så hämtades jag av två tjejer från operationsavdelningen.

På operations”förberedelseavdelningen” testade de min infart och dissade den direkt. Den dög inte. Istället sattes en helt ny i den andra handen. Jag vet inte vilken känsla som var starkast….oron över hur det kunde gått om den dåliga infarten som missat ådran hade fått leva vidare, eller den otroliga glädjen över hur noggranna de är att dubbelkontrollera allt som görs… Jag kände mig dock trygg och omhändertagen. Alla jag mött så här långt under dagen hade varit sååå trevliga och snälla och förklarande. Bästa!!

Den snälla personalen sa att nu var jag näst på kö för operation men tills det var dags kunde jag t.ex. titta på deras stora tv. Där fick jag se hur stackars Kungen berättade om vår nyaste prinsessa och fick hennes namn fel. Jag kände verkligen med honom, men gladdes över vår lilla söta prinsessa Ines Marie Lilian Silvia.

Kirurgen kom och hälsade på mig och berättade att han var den som skulle operera mig och att allt skulle gå bra. Sen rullade sköterskorna mig till dörren som ledde in till operationssalen. Där fick jag kliva av sängen och själv gå in i rummet. Sköterskorna stannade utanför.

I rummet som var den största operationssal jag någonsin sett, så bedömer jag att jag möttes av tolv personer!! De kom fram och ställde sig lite på avstånd en efter en och ställde massvis av frågor till mig. Vad har du för personnummer? Är du allergisk mot något? Håller du med om att det är en gallblåsa vi ska operera bort idag? Blir du lätt åksjuk? Snacka om att känna sig i händelsernas centrum.

Jag fick sätta mig på operationsbordet och sen lägga mig ner med benen inslutna i stora ”madrassbåtar”. Varje hand togs om hand av varsin person. Mediciner började pumpas in i mig. ”Den här kommer du bli lite trött av”, ”Den här kommer du känna dig varm av”. En kille stod vid mitt huvud och gav mig syrgas ”för att fylla på lite i förväg” och sen var det dags…. Nu kör vi! Ridå.

Här skedde operationen helt utan min visshet. Precis som man önskar 🙂

(Här går jag och lägger mig en stund för nu gör magen lite för ont. Återkommer)

Jag vaknade upp i ett annat rum – uppvaket. Där sa de att jag tillbringade två timmar. Jag minns inte så mycket, men kommer ihåg att jag med jämna mellanrum blev automatiskt avläst för blodtryck och syresättning. Helt plötsligt började hela rummet surra och alla som låg där blev mätta samtidigt. Jag vaknade till varje gång det hände eftersom det spände runt armen och lät. Jag minns också att jag låg på plats 16. Jag såg inte det, men kunde se att jag hade plats 15 till vänster om mig och plats 17 till höger. Jag minns att två tjejer kom för att hämta mig, men först stod de i ett litet hörn av rummet med två datorstationer och en uppvakssköterska som pratade och berättade om mig. Hon sa massor om min operation och om hur jag mådde men det är lite dimmigt så minns inte exakt vad som sades. Jag tror dock det var här jag första gången hörde att de lyckats med att göra en ”titthålsoperation” även om de så klart använder finare ord för det (laparoskopi). Jag minns som sagt inte allt men jag blev trygg av vad som sades, så det kan inte har varit något läskigt eller så som togs upp som fakta.

Jag rullades iväg till avdelning 63. Medan de rullade mig genom sjukhuset så sa de att jag hade ett besök som redan var på plats. Jag anade ju vem det var, men blev ändå mycket glad när jag såg min fina Per sitta där och vänta vid hissen. Han hade helt enkelt tyckt att det nog var dags och tagit sig tillbaka till sjukhuset utan att vänta på samtal från mig. Han följde oss in till rum 2. Det rummet delade jag med två andra personer som jag senare lärde känna på förstanamnsbasis och med delar av deras sjukdomshistoria. Det blir nog så nära när man delar rum på ett sånt där intimt ställe.

Det känns som att det första som hände på rummet var att jag blev erbjuden mat. Ljuva ord för mig som inte ätit sen klockan fem på morgonen. Jag fick se en hel meny med massvis med förslag på mat. Jag valde havets Wallenbergare med fruktsallad som efterrätt och lingondryck till.

Jag berättade lite kort för Per om vad jag varit med om och hur jag mådde, så medan jag åt, skrev han massvis av sms. Det var nämligen många nära och kära som bett mig att ge besked när allt var över, men så mycket energi hade inte jag, så maken ställde upp.

Per åkte hemåt efter vad jag uppfattar som två timmar. Besökstiden var ändå över (även om ingen på sjukhuset sa något om det) och jag var sliten så det kändes som rätt grej att vi skulle höras nästa dag i stället.

Här på vårdavdelningen ville de också ha koll på mig, men här körde de inte med automatik med maskiner som hela tiden var kopplade till mig, som de gjort på uppvaket, utan här kom de med apparaterna varannan timme och mätte tempen, blodtrycket och syresättningen manuellt samtidigt som de pratade med mig och kollade hur jag mådde och kände. Underbara människor även här! De frågade gång på gång om jag ville gå och kissa, men eftersom jag inte druckit något på hela dagen, förutom ett litet glas lingondricka så var det inte något jag direkt kände mig manad att göra, så då kom det kannor med vatten och än mer lingon. Efter en stund lyckades jag därför med deras önskan, men det var mycket kallsvett och yrsel som satte igång när jag stod upp för att gå på toaletten. Jisses vad läbbigt när man inte har koll på kroppen. Jag var dock pigg nog för att dra upp skjortan framför spegeln. Där möttes jag av fyra förband och orden ”lap galla” skrivet på magen. Ett av förbanden var blodigt, men jag var glad för att ha sluppit öppen kirurgi. Titthål är lättare att repa sig från.

Klockan halv nio sa de ”God Natt” och jag tänkte att ”det var väl lite tidigt” men kände att ”det ska bli gött”!

Tyvärr blev det inte så mycket med det sovandet. Det var nämligen här jag lärde känna mina två rumskompisar och deras sjukdomar. En 85-årig dam och en cirka 80-årig man som båda hade en tuff natt att ta sig igenom. Damen inför en operation. Mannen efter en operation. Jag förstår VERKLIGEN att ingen av dem ville störa men det var verkligen vad de gjorde. Precis hela natten. Minst en gång i kvarten. Jag kände dock med dem båda. Det var till och med så att jag två gånger var på väg att själv ringa på klockan för att be dem hjälpa mannen, men han hann själv trycka på knappen. Fy farao vilken natt han hade! Jag tar en sömnlös natt vilken natt som helst om jag slipper ha en sån natt som han hade. Jag lyssnade på en bok om kronprinsessan Victoria och några poddar under natten i stället för att sova.

Jag hade ganska rejält ont i högra axeln och kunde inte för mitt liv förstå varför. Dessutom ömmade magen. Framförallt runt naveln och under högra revbenet. Det var dock ingenting jämfört mot den smärta jag hade när jag hade gallstensanfallet så jag var nöjd (men förvånad över axeln).

TISDAG

På morgonen kom en läkare och en sköterska och pratade med mig om vad som hänt mig. Jag fick tyvärr inga detaljer om ”hur många stenar, hur stora stenar, hur, vad, va?” som jag hade hoppats på. De envisades bara med att säga att allt hade gått jättebra och att allt var toppen. Så de frågorna kring stenarna kan jag tyvärr inte svara på. De ville också att jag skulle upp ur sängen och jag förklarade att det inte var problem för smärtans skull, men för min balans eftersom jag (de tre gånger jag gått och kissat) blivit så kallsvettig och yr. De bestämde då att kolla mitt hb-värde. De såg ju att mitt blodtryck var lite lågt, men inte tillräckligt för att förklara yrseln, så de kollade järnet men det var ”toppen” så då sa det att det bara är narkosen som sitter i ett dygn som var boven. Jag tror de hade rätt för yrseln minskade hela tiden. Jag försökte sitta i sängen och varje gång så gick det bättre.

Frukosten jag erbjöds var förvisso inte i menyform på papper utan erbjöds muntligt. Den var dock också stor och varierad. Jag lyxade till det med sånt jag inte ätit sen i somras!

Kokt ägg och både ost och rökt skinka på smörgåsen, med skal på gurkan!! Åh vad gott!! Och efterlängtat!

Andra gången läkaren och sköterskan (ronden?) kom till mig så gav de mig ett utskrivningsmeddelande med massor av bra information på. Det pappret innehöll information om vilken operation jag gjort och när jag gjort den, vem som skrev ut mig från sjukhuset, vilka mediciner jag fått under besöket på sjukhuset. Det beskrev också deras rekommendationer för mat, dryck, rörelse, hygien osv. Jag gillade även den del som beskrev vilken typ av värk jag kunde vänta mig framöver. Där stod t.ex. ”De första dagarna är det vanligt att man upplever värk från höger axel. Det beror på en retning av diafragmamuskeln vid gallområdet och är inte något farligt”. WOW – jag var alltså helt normal som hade ont i axeln. Hjärnan kopplar fel och visar träningsvärk i diafragman som ont i axeln. Skönt. Här stod även information om vad jag skulle göra om jag får feber över 38,5 grader eller tilltagande buksmärtor eller får gula ögonvitor, samt att jag ska kontakta min vanliga vårdcentral för att ta bort stygnen om cirka 12 dagar. Jag tror sjukhuset spar otroligt mycket tid på att ge ut det här pappret. Jag har läst på det pappret många gånger. Både innan jag gick från sjukhuset, men även nu efter hemkomst. Min hjärna var liksom inte tillräckligt smart för att ta in allt muntligen så den skrivna informationen är toppen.

En sköterska kom och tog bort mina tre infarter (jag fick tydligen en till inne på operationssalen) och sa att jag skulle få åka hem idag. Jag hade ju fortfarande svårt att tänka mig att gå hem själv med tanke på hur yr jag ändå blev som stående, så jag frågade hur snabbt jag måste ut ur salen. De sa att det inte var bråttom. Jag fick ta min tid ”även om de såklart behöver platsen”. Jag kände dock pressen och messade därför Per och bad honom börja fundera på att ta sig från jobbet för att hämta upp mig. Under tiden klädde jag om från de vackra sjukhuskläderna och hoppade i mina medhavda myskläder (som jag valt med omsorg kring att jag inte ville ha något som stramade eller satt åt över bålen). Dessutom började sköterskorna att jaga runt efter nya förband till mig. Jag hade nämligen börjat få allergiutslag kring ett av de fyra förbanden. Detta trots att de redan använt de allergivänligaste förbanden de hade. Jag ville dock inte ersätta dem med deras normalförband om/när de befintliga skulle ramla av pga vätskande eksem. Efter ett tag kom de med likadana förband som jag redan hade och jag planerade därför in ett besök på apoteket och började googla tejp som en tok på nätet. Vad är mest allergivänligt när man är en extremt känslig hudperson? Jag minns aldrig vad tejpen jag tål heter…

Precis innan Per kom fick den 85-åriga damen äntligen åka iväg på sin operation och hon var mycket tacksam MEN rädd. ”Kommer jag vakna efteråt? Jag är ju så gammal”. Jag kände verkligen med henne. Jag hade ju också varit nervös innan mitt ingrepp. Mannen med slangarna och katetern hade fortfarande jobbigt och hade hunnit få åka iväg på en röntgen under morgonen. Dessutom hade två sjukgymnaster plågat honom med att behöva gå några steg och sitta i en fåtölj. Han fick kämpa stackarn. Jag skickar mina varmaste tankar till honom idag. Hoppas han repar sig.

På vägen genom sjukhuset bar Per på min väska och vi tog vägen förbi deras sjukhusapotek (som hade visat sig ha mer prylar hemma än normala apotek) och köpte de kompresser och allergivänliga tejpar som jag ville ha. Jag satt dock som ett kolli på en bänk utanför apoteket medan Per fick stå för själva shoppandet. Den här tejpen tål jag:

Väl hemma i Filmstaden fick jag äta lunch innan jag stupade i säng och sov. Per gick in på sitt kontor och jobbade under tiden. När jag vaknade igen bjöds jag på middag och kunde äta PRECIS VAD JAG VILLE!!! Känslan av att få äta kyckling med rotsaker och fetaoströra med sallad och inte behöva bry mig om fetthalten i fetaosten eller skalet på gurkan var ljuvlig.

Jag hade ju lite ont i magens nygjorda hål, men precis som tidigare bara i det hål som kameran använt (naveln) och det hål som jag antar är det största (där gallan togs ut). De andra två känner jag inte av vad jag vet. Det är dock en bubblig och uppsvälld känsla i hela buken. Det är väl där det samlas blod och försöker läka nu.

Klockan 21 gick vi och lade oss. Jag var helt slut och Per lever ju i jetlag efter sin Japanresa så han klagade inte heller på den tidiga timmen. Jag sov som ett barn! Tänk vad underbart att få sova när man behöver det! Jag vaknade bara 01:30, 04:00 och 06:15 av att jag behövde vända mig om. Av självklara anledningar gör det ont, så jag vaknar men så fort jag vänt mig om så somnade jag om igen! TJOHO!

ONSDAG

Jag tror sömn gör gott för hela själen och hela kroppen. Jag vill tro att läkningen behöver sömn, så jag var glad när jag i morse klev ur sängen klockan 9. Utvilad.

Jag gjorde frukost och kände mig lyxig när jag återigen kunde äta precis vad jag ville. Jag åt smörgås med smör och skinka och ost. WOW! Så gott! Jag försökte fortsätta sittandet medan jag sedan titt-lyssnade på podden ”Kompaniet”. Det blev dock lite väl mycket ont i magen, så jag lade mig ner efter en stund.

Jag började sedan med denna blogg och ni som orkat läsa hela vägen hit, vet att jag tog en paus där någonstans mitt i, men rätt duktig känner jag mig ändå. Nu ska jag nog ändå ta mig några alvedon och lägga mig ner och vila.

Tack till alla er som frågar hur jag mår och hur jag har det. Det värmer!

KRAM