Jag vaknade innan klockan ringde. Ja, jag hade faktiskt ställt klockan på kvart över åtta, bara för att inte riskera att sova bort hela min härliga fridag. Nu vaknade jag alltså klockan åtta och hoppade direkt in i shortsen. Ja, jag borstade inte ens tänderna innan jag var ute ur huset. Ute på tomten såg jag dimman mellan träden, men jag såg också hur solen verkligen tänkte vinna kampen mot den.
Jag hade tänkt gå till ängarna för att se dimman ligga tät, men drogs som en magnet åt andra hållet. Havet kan jag inte hålla mig borta från. Det går bara inte. Ängen får vänta..
Jag blev inte besviken. Det var tyst och alldeles stilla. Inga mänskliga ljud hördes. Här var det bara natur.
Inne i vassen låg dimman kvar och lurade, men solen jobbade hårt för att ta bort det sista av den och kvar låg ett dis som är svårt att beskriva.
Vattnet var så stilla att det verkligen var, som klyschan, som en spegel! Det är svårt att avgöra var vattnet börjar och slutar. Det är dock en vattenlinje på denna bild här nedanför. Lovar.
På måndag ska det börja muddras här. Det ska inte bli djupt, men det ska bli djupt nog för båtarna som bor här. Idag såg jag att de flesta redan tagit upp både båtar och y-bommar. Sist att ta upp båt är jag och Per. Den andra båten som låg kvar där nere idag, ska tydligen bara byta brygga en stund medan muddringen sker och sen lägga sig på plats igen. Riktiga skärgårdsbor tar ju helst inte upp sina små båtar ur plurret om man inte måste. Jag räknar mig som en sådan och mår därför lite illa över att ta upp Bubbel, men hon kan ju behöva vila lite efter en hektisk sommar.
Här ser ni en av anledningarna till varför det behöver muddras. Här ska det ju ligga båtar. Det är inte meningen att det ska vara sandstrand här 🙂
I skuggan låg dimman kvar längre än den gjorde ute i ”det fria”. Solen måste till för att få bort den. Här låg den kvar och var fin. Tycker jag i alla fall.
Trots att jag stannade mest hela tiden för att titta på allt vackert jag passerade, så kom jag till slut ut till badbryggan på bryggans yttersta spets. Utanför bryggan såg jag den vita fendern som är fastknuten i flytbryggans kedja. I övrigt var det tomt. Helt tomt. Inte en själ i sikte….
Ja, men då kan jag ju bada, tänkte jag….och tog av mig kläderna och gick ner i vattnet (med kamera och allt – säg inget till min make….tänk om den blivit blöt!!)
Å andra sidan var risken att den skulle bli blöt väldigt liten. Ni ser ju hur ”vilt” vattnet var idag….Inte en krusning.
Jag insåg att det var varmare i vattnet än i luften. Det borde jag ju förstått med tanke på dimman, men men…. Jag hade ingen termometer med mig, men jag gissar att det var runt 15 grader.
Det är nog högtryck nu. Det var nämligen otroligt grunt vatten idag. Där vattnet i normala fall går till axlarna, gick det idag bara till midjan.
Jag älskade det ”suddiga vädret” och det klara vattnet. Här ser man tydligt att det är sand på botten, men man ser inte öarna tydligt. Konstig vy liksom..
Om jag skulle göra illa mig nu och gråta resten av dagen, så kan jag ändå inte klaga. För den här dagen har redan gett mig så mycket. Vilken härlig start!!
Detta är jag i ett nötskal. Eller kanske i ett hav. Hur som helst – här mår jag bra!!!
Det ger mig så mycket att bada att jag t.om. badar fast det är spindelväv på badstegen. Då fattar ni kanske hur mycket jag älskar vatten!!!
Till slut gick jag upp ur det blå. När jag hörde fiskarna slå mot vattenytan inne i hamnen, kände doften av hav och lät solen värma min svala kropp, så tackade jag tyst mina föräldrar, och mina morföräldrar före dem, att de valde att bo här ute i skärgården så jag fick detta med bröstmjölken. Vad är stan, mot detta???
När jag lufttorkat och klätt på mig vände jag inåt land igen och såg dessa två välbekanta tallar spegla sig i hamnens vatten. Det var jag såklart tvungen att fotografera.
Men vad är upp och vad är ner???
