Etikett: Indien 2018

Efter en för jäklig flygresa från Indien, med den värsta turbulens jag någonsin varit med om (på resan mellan Nagpur och Doha), som faktiskt fick mig att skrika rakt ut av skräck vid ett tillfälle, så landade vi före utsatt tid på Arlanda idag vid lunchtid. GLÄDJE!! Fy fasiken vad skönt med snö, minusgrader, maken och Sverige Sverige Fosterland! Det var precis som Line sa tidigare i veckan (lite fritt formulerat då jag inte kommer ihåg ordagrant) ”När jag är hemifrån länge, så uppskattar jag allt där hemma ännu mer när jag kommer hem”. Så är det verkligen för mig också!!

Jag började med att tvätta kläder och tog sen en timmes tupplur. Resten av dagen tog jag och Per det bara extremt lugnt. Jag passade på att titta på Mellofinalen medan Per gick och köpte bröd och lämnade in paket på posten. På kvällen sitter vi nu och njuter av Pers matlagningskonster i form av antipasto och massa olika pastakreationer. Jag är en lycklig Mia idag!

Sista dagen i Indien kom till slut. Idag är den här. Det måste jobbas en del idag på lördagen också, men det görs från hotellet istället. Idag åker vi inte till kontoret.

När jag skriver den här delen av inlägget så ligger jag vid poolen i blöta badkläder och lyssnar på Wahlgren & Wistam-podden. Line och Jeanette har precis åkt iväg för att göra en snabbshopping. Jag har badat och ska ta det lugnt.

I morse när klockan ringde för att jag skulle hinna till frukosten innan den stänger (vi jobbar ju svenska tider och det passar lite skevt med Indisk tid och hotellets frukosttider) bröt jag ihop av trötthet och några tårar kom. Jag är helt klart för trött. Jag klädde på mig och gick ner och försökte äta, men det blev mest frukt. Jag behöver fylla på energi, men jag tror det är vila jag behöver, inte mat. Maten gjorde mig illamående. Så det här med någon timmes poolhäng idag är helt rätt.

Jag har bokat en tid för pedikyr senare ikväll. Jag tänkte ta hand om mina trotjänare till fötter litegrann. Jag kan inte minnas när jag tog en pedikyr sist. Jag funderar på om jag måste ta bort lacket, men orkar inte. Gissar att de gör sånt…

Jag ligger här under palmerna, filar fingernaglarna, målar naglarna och blundar om vartannat. Jag är ensam förutom för poolmannen som städar en liten sidopool som bara är dekoration.

Packningen tog jag tag i när det blev alldeles för varmt utomhus. Jag gick upp på rummet och hade det lugnt och skönt.

Tjejerna kom tillbaks från shoppingen och gick upp på rummet för att jobba och på så sätt avsluta det som vi kommit hit för att hjälpa till med. Jag blev entledigad och fick order om vila. Det kändes såklart pinsamt, men var nog tyvärr det jag behövde.

När jag vilat och packat klart gick jag ner en sväng till poolen igen.

Det gick rätt fort att få ner alla grejerna i väskan, och då gick jag ner och satte mig med fötterna i vattnet. Nu fanns det dessutom lite skugga att gömma sig i.

Precis bredvid poolen ligger gymet. Där brukar Jeanette träna då och då. (Fantastiskt att hon prioriterar det före sömn) Jag tänkte att jag skulle passa på att träna nu, när det var tomt, och jag kunde få vara ifred.

Sen gick den befängda tanken över. 🙂

På vägen från gymet beställde jag bord till vår sista kväll här i Nagpur. Det gjorde jag på restaurangen som jag och alla mina kollegor gillar. Jag ser fram emot det!

När jag nämner middagen känner jag hur bristen på både frukost och lunch börjar kännas rejält. Det kurrar i magen nu klockan 17. Om en halvtimme börjar pedikyren så jag tar några knäckemackor.

Jag kom ner några minuter innan min bokning och fick sitta ner och vänta. Jag var förväntansfull och hoppades att det skulle bli en skön stund som skulle ge mig lite finare fötter.

Den timmen jag satt i massagestolen, med en indisk Femina (ja, tidningen hette faktiskt det) i handen och blev bortskämd av Nikita var den bästa timmen på länge! Oj vad skönt att slappna av och få mjuka fötter under tiden.

Jobbandet var inte riktigt klart för Line och Jeanette så jag tog en kopp te framför tv’n (som jag till slut hittade en engelsktalande kanal på). Sen bar det iväg till middagen där jag mötte upp dem.

Vi gjorde det enkelt för oss och beställde allihop en rätt som Cim rekommenderade till mig förra gången vi åt här. Det var riktigt gott och alla blev nöjda och glada.

Jag tog bilden ovanför och då sa en ryss vid bordet bredvid att han kunde ta en bild på oss alla tre. Vi tackade ja till erbjudandet och fick bilden nedan.

Efter middagen fortsatte jobbandet på hotellrummet för de andra två. Jag däremot tog tag i bloggadet, beställde en bil att köra oss till flyget och satt en stund och höll de andra sällskap. Att få vila hjärnan idag och slippa jobbet har varit en gudagåva! Tack Line!

Det är snart dags att checka ut, hoppa in i bilen och åka till flygplatsen. Vi har jobbat hårt under veckan och vi lämnar den bakom oss med vetskapen om att vi gjort allt vi kunnat.

Bye bye Nagpur, tack för denna gång. Vi får se om vi ses igen….

Jag längtar hem!!!!

Vi åker varje morgon i en bil som har två säten längst bak. Dit kommer man bara om man kryper ihop som en märla och låtsas att man är ung och smal. Jag satt där rätt många gånger förra månaden, men var lack på att jag inte kunde ta bra bilder därifrån. Den här gången har jag därför suttit i framsätet bredvid chaffisen så många gånger jag kunnat. I mitten finns också säten. De är helt okej och de har faktiskt bälten 🙂 Idag satt jag och Jeanette längst bak och trängdes utan bälten.

Jag tog inte en enda bild på TCS idag. Inte ens när solen sken på det mest konstiga, men vackra, sätt jag någonsin sett. Då kliade det verkligen i fingrarna på mig, men jag gjorde som ”T” sa och använde bara telefonen till att prata med mina kollegor. Ingen fotografering idag! Så fort vi kom tillbaks till hotellet. Redan i lobbyn, tog jag dock denna fina bild ( Usch vilken hemskt bild på mig.) Det var sista bilden på Tuija för hon åker hem inatt. Jag är sååååå avundsjuk!!

Line och Jeanette pratade med mannen i receptionen om diverse saker medan jag fotograferade lobbyns lampor och prydnader.

Det sista som hände idag på kontoret var att alla på R2R (Record To Report) samlades runt mig, Tuija, Jeanette och Line. En av cheferna tackade oss för vår insats i svett, tårar, timmar och förlorad nattsömn och gav oss sedan varsin present.

Jag fick en orangeröd lite glittrande tygpåse med något färgglatt inuti. När jag kom hem såg jag vad det var. Det var en liten färgglad plånbok och en spegelprydd väst i rosa tyg.

Som middag, så där vid halv ett på natten tog vi en room service inne hos Line. Där jobbade vi sedan mer eller mindre effektivt. Hur bra är man som 49 åring mitt i natten efter en vecka med feber och utan nattsömn?? Det är frågan.

Så här dags imorgon är vi på flygplatsen! Jag längtar!!!

Redan när jag kom in i frukostmatsalen i morse så förstod jag att det är riktigt stort med Internationella kvinnodagen här i Indien. Överallt där vi gick så var det både kvinnor och män som sa ”HAPPY WOMENS DAY!” till oss. Det fick mig att tänka på att jag tar mycket av mitt livs verklighet för given. Här är en dag för kvinnor stort. Ovanligt. Det fick mig att tänka.

Till frukosten tänkte jag på kollegorna Camilla och Cim som åkte hem i natt. Jag tänkte på dem och gick fram till ”fruktkillen” och bad honom om uppskuren färsk frukt. Det gjorde ju tjejerna alltid (?) till sina frukostar.

På vägen till jobbet uppmärksammade jag att den där blivande metron ligger rätt högt upp i luften. Jag tror inte jag är sugen på att åka den när den blir klar…

Det är bättre att åka bil på marken…

Det var en gång en tjej som sa att ”det är lättare att be om ursäkt, än att be om tillstånd” när jag ville göra nåt jag ville, men inte fick. Idag fick jag prova på det i verkligheten….

När vi skulle gå på lunch så tyckte jag att Line och Tuija tog det lite väl långsamt och blev lite fnissig när jag såg att vi passerade ett område med massa rader av stolar och ovanför dem en skylt med texten ”Waiting Area”. Jag bad därför Jeanette sätta sig där och vänta. Allt medan jag tog en bild. Det tyckte jag var hysteriskt roligt…..

Vi fortsatte in i lunchrummet och efter en liten stund kom även de andra två tjejerna in till oss,

Idag var det, precis som andra dagar, god indisk mat. Eftersom vi var ensamma i rummet passade jag på att fotografera maten.

Jag tog ett kort på chefen när hon precis tagit sin portion, som jag antar var nudlar. Hon älskar nudlar!

Här ser ni Line, Jeanette och Tuija.

Jag var så himla nöjd, med att jag tagit några bilder idag, fast man inte får använda kamera på området. Jag antar att jag inte förstår problemet med att jag fotar mina kollegor. Jag har funderat på det, men inte kommit på varför det skulle vara så himla hemligt att ta bilder på det här stället.

Jag fick dock bara acceptera att så är fallet.

På eftermiddagen kom nämligen en av våra ansvariga, vi kan kalla henne ”T” och frågade om någon av oss hade tagit bilder under dagen. Jag fick ju erkänna att det hade jag. Då berättade hon att hon blivit inkallad till någon form av säkerhetsansvarig och fått smäll på fingrarna eftersom en av hennes tjejer (och här beskrev de min klädsel exakt) gått emot reglerna och använt kamera.

Det var faktiskt extremt pinsamt. Även om jag såg i T’s ögon att hon inte var arg, så var det ändå en reprimand. Så nu är det slut med bilder från våra jobbdagar. Jag tycker det är urtrist, men så är det. Jag vill inte att någon annan kommer i kläm för att jag är bloggerskan som inte kan skriva tusen ord, utan gillar hur bilder säger saker åt sig.

Jag får dock ta bilder på min fritid.

Nästan alltid.

Här nedanför är t.ex. en bild på min härliga kompis Jeanette, när hon sitter på min divan och äter middag mitt i natten. Chefen satt i min säng, uppbullad av kuddar, med datorn framför sig, ätandes Hakka noodles, men hon var inte lika sugen på att posera, så det finns fotoregler för vad som är okej även på hotellrum.

😉

Det börjar kännas som att jag har varit i Indien i en evighet. Det känns inte alls som att det var tredje arbetsdagen idag.

Det är i och för sig lång arbetsdagar och jag är faktiskt sjuk. Så det kanske är en del av förklaringen.

Vi får roa oss bäst vi kan här nere och en sak som blev en snackis idag är att Jeanette får små söta handduksdjur inne på sitt rum. Det är det INGEN av oss andra som får! Vi är klart avundsjuka. Hur i hela sjutton kan hon få det? Vi är övertygade om att hon betalar städaren, Vishal, stora belopp dagligen.

Idag ignorerade jag helt och hållet febern och gick resolut ner i matsalen och käkade frukost. Jag hade i alla fall fått en bra nattsömn och jag tänkte att det gör nog under!

På vägen till jobbet tog jag bilder på lite allt möjligt (som vanligt). Den här killen blev riktigt glad när jag tog en bild 😉

Jag tog även en bild på mina fina kollegor, och den före detta bloggerskan Camilla vet hur man tar en bra bild och tittade snällt in i kameran.

Jag förstår att de här bilderna på trafiken inte är speciellt kul för er, men ni får tänka på att vi inte ser någon annan verklighet än just den här dagliga bilfärden. Resten av dygnets vakna timmar är vi instängda. Så ni får stå ut!

Jag har klagat lite på att jag aldrig är beredd när det går kossor över vägen. Här hör jag om kossor som stoppar upp trafiken, hör om kossor som blir dragna i rep över vägen, kossor som står och betar i mittfältet och till och med om getter som blir slaktade på trottoaren, men själv har jag missat allt sånt. Idag såg jag dock några kossor OCH jag hade telefonkameran i högsta hugg.

Det är svårt att ta sig runt här på kontoret. I alla fall utan att gå igenom någon form av säkerhetsanordning. Det blippas med passerkorten mest hela tiden. Här ser ni en korridor. I slutet av korridoren är det spärrar. Precis som i tunnelbanan.

Så här ser det ut mellan de hus där vi jobbar och det hus där vi äter. Man får självklart inte fotografera här, så det gjorde jag.

Det är så varmt här nu i Mars att jag faktiskt tycker att det är skönt att de har små tak man kan gå under för att få lite skugga. Ändå ska vi bara gå typ tvåhundra meter. Jeanette njuter dock och tycker att livet är ljuvligt!

Så här ser byggnaderna ut. Alla fönster ni ser är i korridorerna. I själva rummen där vi sitter finns inte ett endaste fönster. Det är en konstig konstruktion. Varför har man inte fönstren där människorna är? Är det nåt med värmen?

Ytterkanterna av huset ser alltså ut så här – långa korridorer. Fönster på ena sidan och dörrar in till rummen på den andra.

Det händer mycket på jobbet, men inte så mycket att blogga om. Vi åkte till jobbet kl 10 idag och vi åkte hem klockan 22. Klockan 02 stängde jag av datorn för att sluta jobba och snart ska jag stänga ner paddan för att sova. Klockan 10 åker vi till jobbet igen. Runt runt går det. Middagen intogs någon gång vid 23-tiden. Jeanette höll mig sällskap. Jobbmiddag a la Indien.

GODNATT hörni. Nu måste jag sova!

Det här är inte bästa dagen ever…

Jag gick ner till frukosten som vanligt, men var riktigt matt. Jag bara satt. Bilder på frukosten togs från bordet i något energilöst försök till att starta dagen.

När förslaget från chef och kollegor att ”jag kanske skulle stanna på hotellet” kom på tal, så nappade jag direkt.

Jag tog på mig myskläder och jobbade i rummet istället. Då och sköljde jag bihålorna, men mest jobbade jag. Trist att vara ensam dock…

Hakka nudlar från room service fick det bli till lunch! De var verkligen dagens höjdpunkt. De var galet goda!!

En timme mitt på dagen tog jag en välbehövd ”lur”.

Det var en trist dag. Som tur var kom Line, Tuija och Jeanette in till mig och sa ”Hej” när de kom tillbaks. Får jag ändra mig?? Det var såklart höjdpunkten!!

Morgonen startade med samma feber och snuva som gårdagen slutade med, men det var bara att ta sig upp och stoppa i sig piller och tänka glada tankar. Dessutom sköljde jag bihålorna med min bästa kompis:

Nere i frukostmatsalen stod kockarna på rad för att laga alla möjliga maträtter till oss hungriga gäster. Här fångade jag två av dem på bild.

Jeanette och jag berättade om våra Indienfavoriter och Tuija visade att hon inte är en fegis och plockade på sig lite allt möjligt.

”Tjejerna runt det runda bordet” – Mitt frukostsällskap!

Jag fick ett sjunk mitt i frukosten, kastade i mig resterande småplock av frukosten och gick sen upp på rummet och vilade tills det var dags för att hoppa in i bilen som skulle ta oss till kontoret.

Även idag fick vi åka längs den långa raddan av pelare som ska hålla uppe Nagpurs nya ”tunnelbana”. Den ska ju gå uppe i luften, men ändå. Här på bilden ovanför har bara själva pelaren kommit på plats.

På bilden ovanför har de dock börjat lägga själva ”banan”.

I morse hade vi Anders med i bilen och det visade sig att han kunde massor om Nagpur. Han berättade om kricketanläggningar och ekonomiska zoner och allt vad det var som jag redan har glömt. Jag har funderat en lång stund på vad SEZ på skylten här ovanför står för men kommer bara på ”S Economic Zone”… Så jag var tydligen inne i feberdimman när han pratade. Jag får fråga honom imorgon…. Jag borde ju utnyttja det faktum att jag har en guide med mig här i Indien 🙂

Nu måste ni stanna upp!!!!!

Bilden här ovanför är nämligen dagens mest riskfyllda händelse under dagen. Jag vet ju att det som vore allra roligast för er där hemma att se är ju bilder på hur det ser ut här nere där vi spenderar så mycket tid. Tyvärr är det ju förbjudet att ta bilder här nere, så jag tar ju extremt få. När jag får chansen så bangar jag ju dock inte! Cim, eller Cimpa som hon numera heter, ville visa vad huset heter där vi sitter hela dagarna, så på vägen till lunchen (som intas i en annan byggnad) så hoppade hon ut i grönsakerna och ställde sig bredvid husnamnsskylten. Jag kastade upp telefonen och tog bilden och i samma sekund så kom en vakt och ropade ”NO MA’M! NO picture!” Jag såg helt förvånad ut och sa ”Oh, am I not allowed?” och tog ner mobilen som om jag inte hade tagit någon bild och så gick vi vidare. SÅ NU MÅSTE NI SKROLLA UPP IGEN OCH TITTA PÅ BILDEN RIKTIGT LÄNGE SÅ DET VERKLIGEN VAR VÄRT DET 🙂

Nu är det ju så att vi mest sitter och jobbar, eller springer omkring och får andra att jobba, så jag har inte så många roliga bilder att visa er. Ska jag vara ärlig har jag mest suttit i det här rummet idag. Då och då har jag tagit den energi jag hade kvar för att gå in till ”mitt” team för att prioritera deras arbete eller för att kontrollera något och sen har jag gått tillbaks och försökt ”fjärrstyra” från datorn. Jag hoppas det blir bättre med hälsan och energin i morgon!

På vägen hem från kontoret försökte jag ta en bild på trafikskylten som säger ”WISH YOU A HAPPY AND SAFE JOURNEY”. Först tänkte jag att det är en typ av skylt som vi aldrig skulle se i Sverige. Sen tänkte jag att just idag var chauffören inte så bra, så jag funderade på hur säker vår resa skulle bli.

Bara några minuter senare passerar vi en olycksplats där en gångtrafikant blivit påkörd av en bil…. Vi får hoppas att hen överlevde och kommer klara sig utan bestående skador. Jag håller tummarna. Jag har hela tiden tänkt att jag verkligen anser trafiken vara extremt mycket lugnare här än vad den är i Bangalore, ändå har jag varit med om en krock själv, sett en mopedolycka, hört mina kollegor vara med om en krock och nu sett en person bli påkörd, så helt olycksfritt kan man ju inte säga att det är här i Nagpur. Vi får helt enkelt WISH YOU A HAPPY AND SAFE JOURNEY!

Den här gången bor jag på våningsplan 1, eller FF som det heter i hissen. Jag gissar att det är First Floor. Vad tror ni? Man ser, av naturliga skäl, inte lika långt på första våningen som man gör från sjätte våningen, så jag såg mer förra gången jag var här. Utanför fönstret ser jag någon form av plantering och även om bilden inte visar det så hoppar det runt små fåglar i det gröna där ute. Ställer jag mig upp på sängen så kan jag dock se förbi ”häcken” och träden och ser en bit av staden.

Jag kom ju, precis som de andra som kom igår, i säng efter tre i natt och eftersom hotellfrukosten slutar serveras klockan 10:30 så träffades jag, Jeanette och Tuija (kollega från Finland som också flugit ner hit till Nagpur) vid hissarna klockan 10. Jag har mitt rum precis vid hissarna och ni kan se på bilden nedanför hur det ser ut utanför min dörr. Jag har alltså nära till hissarna, vilket är bra, men å andra sidan hör man hissklockan varje gång hissen stannar på mitt våningsplan också. Både plus och minus alltså.

I matsalen satte vi oss först vid ett runt bord i mitten av matsalen, men plötsligt kom Camilla, Cim och Therese (som kom redan förra veckan) och bjöd oss att sitta med dem vid deras bord. Vi tackade ja! När jag hade ätit upp min frukost, som var helt utan utmaning (*se förra månadens Indienbloggen så kan ni läsa om hur min chef utmanade oss) utan istället bestod av en omelett, en smörgås med smör och ost, en flaska vatten, en kopp svart te med mjölk och några melonskivor, toppat med en Coca-Cola, så gick jag upp till mitt rum och lade mig igen. I den här sköna sängen på bilden nedanför sov jag sedan i två timmar till och lät Iprentabletten göra nytta.

Jag vaknade av att jag fick ett trevligt sms från Cim. Hon meddelade att de bokat bord åt oss alla för middag och jag passade på att gå upp och se om jag kunde hitta någon att hänga med en stund. (Om jag sover hela dagen, kan jag inte sova i natt.)

Jeanette hittade jag i sitt rum. Hon och Tuija var precis på väg ner till hotellet spa för varsin behandling. Jag gick ner med dem för att se om de hade tid för en pedikyr till mig, men det hade de inte. Istället gick jag till poolen utanför spa’t för att sitta i skuggan. Där hittade jag Cim och Camilla som, precis som de andra, försökte lapa energi inför veckan som kommer. Vi gissar att vi kommer behöva alla batterier fulla av energi när veckan drar igång imorgon bitti!

Det var härligt att få sitta med tjejerna en stund och få ”vara med”. Det var skönt att sova, men man vill ju inte vara ensam på den enda lediga dagen man har. Tack för sällskapet fina ni!

Efter en timme kom Jeanette ut till oss vid poolen. Hon var mycket nöjd med sin ansiktsbehandling och satte sig med oss andra.

Efter en stund hade solen intagit hela poolområdet och då jag ville försöka hålla mig i skuggan (virus frodas i solsken va?) så gick jag återigen upp på mitt rum för att vila. Jag ställde mig på sängen och tog en bild så ni också får se stan där nedanför min fönsterträdgård.

Jag ville jobba lite för att utnyttja tiden så gott jag kunde, men fick kämpa lite för att få igång nätverket på min dator. Efter att ha tömt cashen så fick jag dock lägga in det nya lösenordet istället för det från förra månaden som lades in automatiskt hela tiden och därför gjorde att ingen funkade, så efter det kunde jag jobba några timmar. Det tog mig en Coca-Cola och kände mig lyxig 😉

Så här dags började det kurra i magen och jag började längta efter middagen som Cim bokat på hotellets asiatiska restaurang. Först kom dock Jeanette över och hjälpte mig komma in på DN.SE för att se maken som var med i tidningen idag eftersom han delade ut pris för årets bild i Uppsala igår. Sidan där Per var med var nämligen låst för mig som inte var en prenumerant.

Vid halv åtta gick vi till Restaurangen Ni Hao och sa HELLO. :).

Restaurangen hade glasfönster in till köket. Jag satt med ryggen mot fönstret, men såg då och då hur hela rummet lyste upp av eld. Så jag ställde mig upp för att ta en bild av det, men då eldade de ingenting tyvärr.

Jag fick tips av Camilla och Cim vilken mat de ätit förut på det här stället och jag tänkte att jag kör ett säkert kort och beställde en av de rätterna. Det var jättegott!!

Jag bad om lov, och efter några italienska skämt om maffia och vad de kan göra, så fick jag tillstånd att ta med den här bilden på bloggen. Här ser ni alltså Anders, Paolo, Paola, Camilla, Cim, Therese, Tuija och Jeanette. Härligt gäng!

Nu är vi mätta och glada och är redo att sätta igång veckan!!

”Idag” passerade utan att något hände. Att resa är överskattat. I alla fall när man inte åker tåg eller bil. Man ser ju ingenting på flyg! Det här var det mest spännande på vägen till Doha.

Jag tittade på två filmer på vägen, Justice League och Wonder. Båda bra filmer!

På flygplatsen i Qatar hade vi tre timmar att fördriva. Vi gick runt litegrann och kikade på det som fanns att kika på. Bland annat deras annorlunda lekplatser. Här är en. Fast det insåg jag inte när jag fotograferade den utan när jag gick bakom den lite senare.

Vi gick ut och in i butiker och jag lyckades med att inte köpa något alls.

Vi åt lunch på ”vårt favorithak i Doha” om man nu kan säga så efter att bara ha varit där två gånger.

RedBull ger dig vingar. Här på en bil!

Ytterligare en lekplats!

Sen var det dags att flyga igen. Vid gaten träffade vi två kollegor till så nu var vi ett lite större sällskap. Jag har dock inga bilder på det eftersom jag inte riktigt hade orken att fråga om tillstånd att fotografera och förklara hela blogg-grejen.. Jag är nämligen dyngförkyld och har feber. Det måste erkännas att jag kände mig galet låg och orkeslös. Ja, ni ser ju här nedan 😉

Men med massvis av vatten och en Ipren då och då så klarade jag av resan utan att gnälla alltför mycket.

Vi landade i Nagpur 45 minuter före beräknad tid och tog oss igenom säkerhetsrutiner så snabbt vi kunde, hoppade in i den förbeställda bilen och åkte till hotellet. Det kändes mycket skönt att komma in i rummet som blir mitt hem nu närmsta veckan! Nu ska jag sova!!

Nu lämnar vi den snöiga gatan hemma i Sverige för att åka mot varmare breddgrader.

Idag visade termometern på minus sexton grader (-16) och det känns konstigt att veta att tempen kommer gå upp cirka 55 grader på bara några timmar.

Resesällskapet är även denna gång min kollega Jeanette. Frukosten intas nu vid gaten samtidigt som businesspassagerare och sällskap med små barn boardar flyget. Vi som är vanligt hårt arbetande folk får vänta till sist. Så jag sippar vidare på kaffet!

Vi ses snart!!